Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma Lucka 2: En bild på något gott du ätit i år Lucka 3: En bild på någon du älskat i år Lucka 4: En bild du tog när du kände dig sorgsen/deppig/ledsen Lucka 5: En bild på dig som någon annan tagit Lucka 6: En bild från en resa du gjorde under året Lucka 7: En bild du tagit som du själv tycker mycket om Lucka 8: En bild från i år som bäst beskriver din vardag Lucka 9: En bild från din arbetsplats/skola Lucka 10: En bild på ditt favoritplagg just precis nu Lucka 11: En bild på en person du saknat i år Lucka 12: En bild från i somras som väcker din sommarlängtan
Det allra finaste min man ger mig, är att han orkar när jag inte gör det.
Han låter mig fortsätta sova en stund, trots att barnet som jag sov middag med redan är uppe och skuttar igen.
När jag bara är trött och sur och sur och trött tar han med barnen på äventyr i närområdet. Jag får sova lite, glo på datorn och dricka en kopp varmt kaffe.
I fredags var det alla hjärtans dag, vilket inte firades så överdrivet mycket i den här barbafamiljen. Några presenter till barnen rotades fram ur presentkistan (den borde jag skriva mer om någon gång!) men annars hände ingenting särskilt.
(Jo förresten! Vi lyckades faktiskt få båda ungarna i säng innan klockan åtta och fick alltså för första gången den här säsongen se hela På spåret tillsammans!)
På alla hjärtans annandag däremot hände det grejer! Jag gick på dejt med en av mina absoluta älsklingar här i världen, nämligen min borrhammare från Jula. Betongväggarna i den här lägenheten är sannerligen inte att leka med, men med borrhammaren så brukar man oftast få till nånting som liknar ett hål. När jag satte upp krokar i hallen härom året gav jag till och med omdömet ”den skar som smör genom betongen”. Nu var det inte riktigt så roligt igår, men nästan.
För ganska exakt ett år sedan införskaffades en hylla till Helmers rum och igår tyckte jag att det kanske kunde vara dags att sätta upp den… Han har ju en våningssäng och då kan det vara lite fiffigt att ha en hylla att lägga grejer på när man är på övervåningen.
Det tog en hel del svordomar innan alla hålen var på plats, men nu sitter hyllan uppe.
Någon gång i vintras såg jag en husannons, som jag fastnade lite extra för. Huset var skitstort – 218 kvadratmeter! – och SÅ fint. Byggt i början av 1900-talet, och ser ut att vara i fint skick. Inte hysteriskt renoverat, så många fina detaljer finns kvar. Kök och badrum visserligen lite trista, på det där viset som de ofta är i äldre hus. Å andra sidan bor vi just nu i en lägenhet byggd 1993, så det är inte så superpiffigt här heller. Badrumsgolven har till exempel sånt där mönster som badrumsgolv från tidigt 90-tal oftast verkar ha: obestämt flammigt i aprikosa nyanser, så att man kan kräkas på det utan att det syns.
Det är framför allt det som syns på bilden ovan som fick mitt hjärta att smälta för huset. Det har en frickin’ serveringsgång! Jag vet inte vad det är för konstig gen jag har, man jag fullständigt älskar serveringsgångar. Tänk att få ha en alldeles egen! Massor med skåp att ställa glas och tallrikar och karotter och troligtvis gömma räkningar och gamla ikea-plastbyttor i också.
Trappor är något annat som jag går igång på. Jag trodde att svängda 30-talstrappor med runda räcken var min främsta passion, men det visade sig att vanliga raka, med avsats och halvrunt fönster fick igång mig ännu mer. (Vänligen bortse från ful sladd. Den kan troligtvis tas bort.)
Som bekant är 80 inte bara det år jag föddes, utan även min mentala ålder, allt som oftast. Vad gillar 80-åringar, om inte att sylta, safta och konservera. Och vad behövs då, om inte ett skafferi!
Ja. Elementet ser snett ut. Men skitidet! Var befinner sig elementet? I en nisch! Vi säger det igen: i en nisch! Båda sovrummen har så här fina nischer, där jag tänker mig att man gärna sitter och myser och tittar ut över sin 3000 kvadratmeter stora trädgård.
I helgen kunde vi inte låta bli att ta bilen och köra dit och kika. Mitt hjärta slog som om jag skulle på dejt för första gången. Jag förvånades över att ingen påpekade hur högt det dunkade. Mina kinder hettade och magen tumlade runt på ett härligt förälskat sätt!
Det var precis så fint som jag hade trott. När vi körde dit passerade vi ett museum i nedlagda fabrikslokaler, frodiga grönområden och lummiga träd. Ett nedlagt sjukhus ligger intill, och allting ser ut som ett enormt rekreationsområde. För att komma upp till huset körde vi längs en grusväg kantad med tallar. På lite avstånd skymtade vi en fontän. Det var allt man kunde önska sig och lite till!
Men.
Som så många andra kärleksberättelser, slutar den här olyckligt. Hus är inte gratis. Långt ifrån. Och om maken har vikariat och hustrun studerar, då får man inte låna några pengar. (Möjligtvis av mindre nogräknade utlåningsinstitut, men det ska vi nog hoppa över!) Så vi bor kvar i vår älskade hyresrätt på Truddeluten. Med kräkcamouflerande badrumsgolv och utan serveringsgång.
Om man har svårt att komma på vad man ska skriva om kan man ju ta till hjälp utifrån. Nu är det så att jag inte har några läsare, så jag tog till hjälp från andra änden av kontoret.
– Hörru Barbatönt! Vad tycker du att jag ska skriva om idag?
– Du kan väl skriva om din darling, som har tagit examen och är så himla bra!
Hm.
Jo, men alltså på riktigt. Han är himla bra den där Barbatönt! Som kämpar och gnetar och skriver tentor och (gubbiga) c-uppsatser (om Strindberg och folkparker) och samtidigt är en närvarande pappa, som förvisso inte har stenkoll på barnens klädstorlekar (eller vems strumpor som är vems…), men kan Klas Klättermus utantill och hänger i timmatal på bibblan där jag står ut med att vara max en kvart i taget. När jag skriker och dampar loss på bråkiga barn …eh, brukar han också skrika och dampa loss, men mer behärskat. När jag totalt har fallit igenom, och klarat av typ 17,5 poäng de senaste terminerna har min man (min man!) lyckats med allt han har tagit sig för. Ja, lite mer till och med, i form av en rest från 2006.
Häromveckan kom ett stort kuvert med universitetets logga neddimpande i hallen. Examensbeviset!
Efter nästan hundra års kämpande är han faktiskt äntligen färdig! Klar! Kan skrika FU varje gång han går förbi universitetet!
Herregud så svårt det är att inte bli klyschig när ens bebis fyller ett. För hur kan man skriva om det utan att chockat utbrista att tiden går så foooort?
Galet fort går tiden! Den rusar iväg.
Det har gått ett år sedan jag kom från uppvaket och fick träffa dig för första gången. Jag kommer framför allt ihåg tre saker från vårt första möte. 1) Att du inte alls såg ut som jag hade trott. Helmer som nyfödd hade massor med mörkt hår – han såg faktiskt lite ut som schimpans. Du var så ljus, och hade så mycket mindre hår än jag hade räknat med. 2) Hur sjuk och ynklig du såg ut, med c-pap (andningshjälp), ekg-pluppar på bröstet och sond i näsan. Jag kommer inte ihåg om jag grät vid vårt första möte, men jag är rätt säker på att jag gjorde det. 3) Vilken vansinnigt ful mössa de hade satt på dig. Den var väl praktisk, på så vis att den höll alla slangar på plats, men ack! så ful.
Älskade. Lilla. Fina.
Efter fem dagar fick vi åka hem från sjukhuset. Sedan dess har vi lärt känna varandra och varit med om en himla massa.
Du har gått från att nästan inte kunna någonting – inte ens andas – till att rulla, hasa, krypa, ställa dig, sätta dig, gå med stöd och slutligen släppa taget och börja gå omkring. Du har tre små tänder, som du ofta visar i ett av dina otaliga leenden. Du älskar musik och kan inte låta bli att knixa och knega med knäna, oavsett vad som spelas. (Förutom Army of Lovers, men alla kan ju inte älska 90-talsgaydisco.)
På nätterna vill du fortfarande gärna ammas, och ibland på dagarna också för den delen. Särskilt just nu, när du är lite förkyld och extra gnällig och klängig. Annars äter du gärna vanlig mat. Det mesta slinker ner, förutom om vi försöker mata dig med riktigt geggiga puréer som du verkar tycka är lite för barnsligt. Bäst är när du får äta samma mat som resten av familjen. Frukt är också smaskigt. När du äter clementin trycker du in en klyfta i munnen, och efter en stund matar du ut skalet/hinnorna. Väldigt effektivt!
I söndags hade vi lite kalas för dig. Din mormor och min morbror och moster var här. (Jag lovar att du ska få bjuda in dina egna polare när du blir lite större!) Precis som när Helmer fyllde ett år fick du käka tårta för allra första gången. Åååh, vad gott du tyckte att det var! Tårtbiten serverades direkt på brickan som sitter fast på ditt bord, och åts med händerna (och en fot). Jag tror att vi som tittade på dig hade lika roligt som du.
Bilder från ettårskalaset.
Du är så liten och du är så stor. När jag tänker på att du ska börja på dagis (om du får plats på ”rätt” förskola, alltså samma som Helmer går på) om bara några månader får jag lite svindel och sug i magen. Då flyttar du ju typ hemifrån. Nä, jag låter nog bli att tänka på det ett tag till.
Idag är det din dag! Min älskade stora, fina, lilla tjej! Finaste Stella-Bella Bing-Bång! Min lillaste kärlek. Min tant!
Jag brukar oftast inte tidsinställa mina inlägg, utan bara skriva och slänga ut dem.
Idag hinns det dock inte riktigt med.
Eftersom jag liksom är lite upptagen med att gifta mig och så.
Saker man kan ägna sig åt dagen innan sitt bröllop: ha skitont i halsen, gå till doktorn, få halsfluss konstaterad. Och öroninflammation (men bara i vänsterörat!). På apoteket visade det sig att mitt penicillin inte fanns inne. Tidigast i april skulle det komma in nytt. Apoteket ringde doktorn, och han sa att eftersom jag a) är allergisk mot kåvepenin och b) ammar, så fanns det inga alternativ. Ingen antibiotika till mig alltså. Dock fick jag bedövningsmedel till halsen utskrivet. Åh, så jag jublade över det! Ända tills jag testgurglade och höll på att kräkas. Något så äckligt har jag nog aldrig smakat förr. Jag ryser bara av att skriva om det. Halsontet blev dessutom inte särskilt mycket bättre, så nej. Ingen xylocain till mig imorrn.
Dessutom bestämde jag mig i sista minuten för att jag nog ville ha lite blommor, så jag beställde lite proffsigt en bukett som ”mer ser ut som en flugsvamp än en kvast”. Blir nog fint.
Tänk. För sju år (och två dagar) sedan var jag och lämnade blod för allra första gången i min nya hemstad. Blev visad vägen till blodgivningsstället av en klasskompis. Efter blodgivningen fortsatte vi med kaffe på Royal i timmar. Drack så mycket kaffe att vi nästan kräktes. Diskuterade grammatik (pragmatik, för tjyvingen!). Pratade om allt och inget. Och jag undvek hans mörka, mörka ögon. Vågade inte möta blicken.
Och nu är jag fru Tönt. Eller fru Tönt Fjant faktiskt. Helt kan jag inte skiljas från mitt namn.
Nu är du redan 11 månader och jag vill bara skrika stanna tiden, jag hänger inte med! För elva månader sedan låg du och jag på varsin sjukhusavdelning. Du fick hjälp att äta och att andas och jag hade ont i magen, både på grund av snittet och eftervärkarna när livmodern skulle gå från att rymma dig till att bli normalstor igen. På din födelsedag klarade jag inte ens av att gå, utan fick rullas i min säng när jag ville hälsa på dig. Sakta blev vi båda bättre. Du blev av med andningshjälpen och jag kunde sitta i rullstol. Snart kunde jag gå, sakta hasande i mina rosa frottétofflor. Och du började äta själv, istället för att ha en slang via näsan rakt ned i magen. Du föddes på en måndag och redan på fredagen åkte vi hem. Hem till pappa och storebror.
En fisk jag såg … och det var DU!
Det ord jag ofast använder om dig är nog gladskit! Du flinar mot tanter på konsum, fnittrar förtjust när jag blåspruttar dig på magen, kluckar av skratt när Helmer gör något tokigt och fullständigt kiknar när pappa leker tittut med dig. Tittut är nog den allra bästa leken som finns just nu. (Tycker du alltså. Eftersom du är så himla road av den är jag faktiskt benägen att hålla med.) Ibland visar du tydligt att du är leksugen, genom att lägga något över ansiktet, eller hålla dina händer för ögonen. Ibland blir det lite fel, och du håller för öronen istället. Då blir jag sådär lite extra kär i dig!
Du pratar inte alls mycket. Inte så att det går att begripa i alla fall… Du säger titta, titta däh väldigt ofta, men jag är tveksam om det egentligen betyder något. Jo, ibland betyder det såklart att du vill visa oss något spännande som du har fått syn på, men mest gillar du nog din egen röst. För tillfället håller du på att träna på ditt da-da da-da-ljud. Ganska ofta låter du så faktiskt. Det konstiga är att jag inte alls kan komma ihåg att Helmer sa det. Du förstår nog bra mycket mer än vad jag har förstått än. För någon vecka sedan hade du fått tag på nån liten plastbit som du nöjt tänkte slicka på, men när jag frågade om du inte kunde komma och ge den till mig stapplade du längs soffbordet och lade stolt ditt fynd i min usträckta hand. Det är alltså rätt tydligt att du förstår mer än vad du kan uttrycka med ord!
Du går inte ”på riktigt” (vad det nu är) än, men har börjat ta korta små promenader allt oftare. Häromveckan var jag avundsjuk över att pappa fick se dig ta sju steg utan stöd. Dagen efter fick jag se femton stapplande små kliv, och igår var du uppe i trettitvå steg! Fortfarande känns det ovant att se dig komma gående istället för det välbekanta krypandet. Tänk att vi snart inte räknar dina steg längre, utan ser dem som en självklarhet!
Maten går det fortfarande fram och tillbaka med. Du är inte kräsen; faktum är att jag hittills inte märkt något som du direkt ogillar. Dock äter du oftast inte så mycket. Aldrig en hel burk med mat. Mer och mer börjar du gilla ”riktig” mat, alltså den som resten av familjen äter. Det är roligt – men väldigt svårt! – att äta själv. Jag ammar dig fortfarande flera gånger om dagen. Eller rättare sagt, flera gånger per natt. Dagtid äter du numera väldigt sällan tutte, men på nätterna vill du gärna ta dig en slurk vid midnatt, klockan 2 och runt 6. Enligt BVC är det säkert helt fel, men det har de ingenting med att göra! Dessutom tror jag att det handlar mer om närhet och gos, än om mat. När du är sjuk ammas du extra gärna, och vem kan invända mot det? Själv vill jag visserligen inte ammas, men gärna ligga i sängen och vara liten och ynklig, när jag inte mår bra.
Liten sjukling äter kvällsmat
Tänk, nästa gång jag skriver månadsbrev till dig är det för att du blir tolv månader. Ett helt år! Så stor och ändå så liten.
Tänk att det var du som låg i min mage hela tiden. Tänk att just du kom för att bo här hos oss! Jag är så glad att det var just du. Grattis på elvamånadersdagen min fina lilla Belbas, älskade kärleksgris, min finaste lilla tant!
Det händer rätt ofta att jag tänker att jag faktiskt måste skriva om skitdagarna. De där dagarna när barnen skriker, mamman skriker, barnen gråter, mamman gråter, lillbarnet aldrig somnar, storbarnet dampar loss och sparkar i väggen (?) så att lillbarnet – som faktiskt har somnat efter åtta timmars vakentid – såklart vaknar, maten bränner fast i stekpannan, storbarnet bränner sig på stekpannan, lillbarnet bajsar upp på ryggen, man bestämmer sig för att trotsa regnet och gå ut men upptäcker att regnskyddet är glömt i Stockholm. Och så fucking vidare.
De dagarna borde jag skriva mer om. För det är ju faktiskt ganska många dagar som ser ut så.
Men så kommer kvällen. Och jag lägger storbarn i säng och han säger att han älskar mig ända bort till rymden och hem igen. Och pappan tar lillbarnet i sele på magen och jag äter popcorn i soffan och struntar i disken en stund till.
Då är det ju lätt att man glömmer den där annonsen som man skrev i huvudet för några timmar sen. Två brunögda charmtroll säljes till högstbjudande eller bytes mot iPad. Den ena är rumsren och välartikulerad. Den andra finns det gott hopp om. Åtta blöjor, ett paket våtservetter och ett storpack tuschpennor medföljer vid snabb affär.
Man glömmer och älskar och tittar i smyg när de sover. Njuter av att lyssna på snarkningarna. Rättar till filten. Blir varm i hjärtat.