Någon gång i vintras såg jag en husannons, som jag fastnade lite extra för. Huset var skitstort – 218 kvadratmeter! – och SÅ fint. Byggt i början av 1900-talet, och ser ut att vara i fint skick. Inte hysteriskt renoverat, så många fina detaljer finns kvar. Kök och badrum visserligen lite trista, på det där viset som de ofta är i äldre hus. Å andra sidan bor vi just nu i en lägenhet byggd 1993, så det är inte så superpiffigt här heller. Badrumsgolven har till exempel sånt där mönster som badrumsgolv från tidigt 90-tal oftast verkar ha: obestämt flammigt i aprikosa nyanser, så att man kan kräkas på det utan att det syns.

20130902-095434.jpg

Det är framför allt det som syns på bilden ovan som fick mitt hjärta att smälta för huset. Det har en frickin’ serveringsgång! Jag vet inte vad det är för konstig gen jag har, man jag fullständigt älskar serveringsgångar. Tänk att få ha en alldeles egen! Massor med skåp att ställa glas och tallrikar och karotter och troligtvis gömma räkningar och gamla ikea-plastbyttor i också.

20130902-095501.jpg

Trappor är något annat som jag går igång på. Jag trodde att svängda 30-talstrappor med runda räcken var min främsta passion, men det visade sig att vanliga raka, med avsats och halvrunt fönster fick igång mig ännu mer. (Vänligen bortse från ful sladd. Den kan troligtvis tas bort.)

20130902-095537.jpg

Som bekant är 80 inte bara det år jag föddes, utan även min mentala ålder, allt som oftast. Vad gillar 80-åringar, om inte att sylta, safta och konservera. Och vad behövs då, om inte ett skafferi!

20130902-095604.jpg

Ja. Elementet ser snett ut. Men skitidet! Var befinner sig elementet? I en nisch! Vi säger det igen: i en nisch! Båda sovrummen har så här fina nischer, där jag tänker mig att man gärna sitter och myser och tittar ut över sin 3000 kvadratmeter stora trädgård.

I helgen kunde vi inte låta bli att ta bilen och köra dit och kika. Mitt hjärta slog som om jag skulle på dejt för första gången. Jag förvånades över att ingen påpekade hur högt det dunkade. Mina kinder hettade och magen tumlade runt på ett härligt förälskat sätt!

Det var precis så fint som jag hade trott. När vi körde dit passerade vi ett museum i nedlagda fabrikslokaler, frodiga grönområden och lummiga träd. Ett nedlagt sjukhus ligger intill, och allting ser ut som ett enormt rekreationsområde. För att komma upp till huset körde vi längs en grusväg kantad med tallar. På lite avstånd skymtade vi en fontän. Det var allt man kunde önska sig och lite till!

Men.

Som så många andra kärleksberättelser, slutar den här olyckligt. Hus är inte gratis. Långt ifrån. Och om maken har vikariat och hustrun studerar, då får man inte låna några pengar. (Möjligtvis av mindre nogräknade utlåningsinstitut, men det ska vi nog hoppa över!) Så vi bor kvar i vår älskade hyresrätt på Truddeluten. Med kräkcamouflerande badrumsgolv och utan serveringsgång.

Annonser