Det händer rätt ofta att jag tänker att jag faktiskt måste skriva om skitdagarna. De där dagarna när barnen skriker, mamman skriker, barnen gråter, mamman gråter, lillbarnet aldrig somnar, storbarnet dampar loss och sparkar i väggen (?) så att lillbarnet – som faktiskt har somnat efter åtta timmars vakentid – såklart vaknar, maten bränner fast i stekpannan, storbarnet bränner sig på stekpannan, lillbarnet bajsar upp på ryggen, man bestämmer sig för att trotsa regnet och gå ut men upptäcker att regnskyddet är glömt i Stockholm. Och så fucking vidare.

De dagarna borde jag skriva mer om. För det är ju faktiskt ganska många dagar som ser ut så.

Men så kommer kvällen. Och jag lägger storbarn i säng och han säger att han älskar mig ända bort till rymden och hem igen. Och pappan tar lillbarnet i sele på magen och jag äter popcorn i soffan och struntar i disken en stund till.

Då är det ju lätt att man glömmer den där annonsen som man skrev i huvudet för några timmar sen. Två brunögda charmtroll säljes till högstbjudande eller bytes mot iPad. Den ena är rumsren och välartikulerad. Den andra finns det gott hopp om. Åtta blöjor, ett paket våtservetter och ett storpack tuschpennor medföljer vid snabb affär.

Man glömmer och älskar och tittar i smyg när de sover. Njuter av att lyssna på snarkningarna. Rättar till filten. Blir varm i hjärtat.

Så blir det en ny dag och allt börjar om igen…

Annonser