Ni vet, det där folk säger att man inte får några jobb om man inte söker dem. Det är inte helt sant. Inte alltid i alla fall.
Året var 2002 och jag jobbade i storkök. Jag var ganska så skitdålig på det, ärligt talat, men jag gjorde så gott jag kunde i alla fall. Någon gång fick jag till och med ansvaret att ensam ha hand om köket på ett av Limpans äldreboenden! (Okej. Jag kokade bara färdigskalad potatis, samt såg till att hålla redan tillagad mat varm. Och så skulle jag säkert servera också, eller om vårdpersonalen kanske gjorde det.)
Såhär skulle man ju kunna tro att jag såg ut den sommaren. Det gjorde jag inte alls, för det här är en selfie från hösten 2007, när jag kollade in vad mina livsmedelselever gjorde när de inte lyssnade på sin nervösa lärarkandidat, som alltså var jag. Puh! Imponerande lång bildtext, det här.
Sommaren började, precis som mitt semestervikariat, lida mot sitt slut. Pga ovan nämnda skitdålighet var det liksom inte tal om att jag skulle få fortsätta jobba i Aspens kök. En fredag gick jag därifrån och hade ingen aning om vad framtiden hade i sitt sköte. (Förutom sovmorgnar och dålig ekonomi.)
Följande måndag ringde min telefon och följande lilla dialog utspelade sig.
– Hej, det är Anna! Har du nåt särskilt för dig?
– Näe. Inget särskilt faktiskt. Njuter av ledigheten bara.
– Jaha, vad skönt.
– Inte särskilt faktiskt. Jag är arbetslös sen i fredags, så nu har jag lite ångest inför framtiden.
– Va bra! Vi behöver folk på bagis. Kan du börja imorgon?
– Okejrå.
– Ha på dig vita kläder, så syns vi imorrn klockan 6!
– Det gör vi! Hejdå!
Och sen hade jag ett jobb på ett bageri ända tills det nästan gick i konkurs och alla utom bagarna fick sluta.
Tänk om ett sånt samtal kunde dyka upp idag. Jag behöver verkligen jättemycket ett extrajobb, men får inte ens svar på de ansökningar som jag skickar iväg. (Är verkligen ”tack för visat intresse” för mycket begärt? Va, va, va?) Jo, jag har ju fått svar från kommunens vikarieförmedling, som låter meddela att vikariebanken är full. Samtidigt kan jag läsa i tidningen, och märker när jag lämnar kidsen, att det aldrig verkar finnas några vikarier tillgängliga.
Hallå, hallå! Här är jag! Ring, så kommer jag!