Sjuttielfte gången gillt?

Jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men plötsligt började det klia i bloggfingrarna och jag loggade in här för första gången på vaaaansinnigt länge.

Det har hänt väldigt mycket sedan sist. Ja, det var ju därför jag slutade skriva.

Plötsligt – men ändå inte såklart – kom det där som skavt så länge upp till ytan. Vi ville inte mer. Någonstans på vägen hade orden, respekten, glädjen och kärleken tagit slut. Båda hade vi trott att vi var ensamma. Ingen hade velat säga något. Men till slut bubblar såklart det instängda upp, ut och över alla kanter!

Nu har det gått ett halvår sedan skilsmässan gick igenom. (Märkligaste känslan någonsin, kanske. Att gå ut på torget, från tingsrätten, efter att ha skrivit under de slutgiltiga handlingarna. Inse: jag är skild nu. Inte gift längre. Allting är helt jäkla annorlunda. Ändå ser världen ut precis som vanligt. Som att komma hem från BB. Så. Märklig. Känsla.)

Jag bor i en trea. Ensam varannan vecka. Med barnen varannan. Jag inreder med massor med mattor, färger och sånt som jag tycker är fint och blir glad av. Vi anpassar oss. Sakta men säkert.

Det känns i hela kroppen att det här var rätt sak att göra. En skön tanke att vila i; att luta sig mot de dagar jag tvivlar.

Ja. Jag tror att jag är tillbaka nu. Ta det som ett löfte eller ett hot!

En tisdag med tråkig start

Vissa dagar önskar jag att jag bara hade något praktiskt jobb, något där jag kan göra saker med min kropp utan att behöva blanda in huvudet så mycket. (Eh, det där kanske lät lite märkligt. Tänker alltså mer hemtjänst än prostituerad, om ett litet förtydligande kanske ska göras.) Eller kanske bara inget jobb alls, så att jag skulle kunna strunta i att hetsa iväg på morgnarna.

Som idag.

När Stella var jättetrött och bara ville ligga kvar i sängen och sova vidare. Ligga där med trollhåret rufsigt mot kudden. En napp i munnen och en i handen.

Bilden har ingenting med någonting att göra. Bara en bild på hon med trollhåret, en dag när hon var lite mer nöjd med livet. Ingen napp i munnen, utan en våffla.

Till slut var jag tvungen att lyfta henne ur sängen. Hon ville springa tillbaka. Jag bytte blöja. Hon slet av den och försökte sätta på nattblöjan igen. Jag ville ta tempen, eftersom hon var så trött att hon nästan verkade sjuk. Tempen var trasig, eftersom Helmer har lekt med den. Örontempen visade till slut på ett mycket friskt (men argt) barn. Jag satte på det friska, arga barnet, hennes strumpbyxor. Hon skrek att hon bara ville ha vanliga strumpor. Inga strumpbyxor! Ingen kjol! Inga byxor!

Till slut kom vi iväg. Alldeles för sent.

Rödgråten mamma lämnade rödgråtet barn på förskolan. Pedagogerna verkade fatta läget och lämningen gick, mot förmodan, snabbt och smärtfritt. (Förutom att mitt hjärta gick sönder tusen gånger, när jag såg trollhåret sakta gå mot frukostbordet. Vet ni hur en tvååring med dystert sänkta axlar ser ut? Det vet jag.)

Sen en hetsig cykeltur till skolan. Lämna ett barn som cyklat så snabbt som han kunde, och bara kom fyra minuter för sent! Pussa honom hejdå. Säga att jag älskar honom och är stolt över honom. Det sista jag hörde var när han gick in i klassrummet och någon sa ”Åh, vad snygg du är idag!”, och så hans stolta svar. Ett självklart ”tack!”. 

Det där sista lättade helt klart upp lite, men ändå. Det är så himla jobbigt att ha en bråkmorgon i bagaget när man sen ska sitta vid sitt skrivbord och försöka använda huvudet. Det där huvudet som är mer upptaget med tankar på trollhår, dumma mamma-skrik, korta små armar som kramar min hals och inte vill att jag ska gå.

När det inte riktigt blir som planerat

Jag har åkt till gamla hemstaden för att vara lite sjuksköterska åt min nyopererade mamma. Hon har fått en ny knäled inopererad, och är väl inte så överdrivet rörlig den närmsta tiden.

I tisdags opererades hon och idag var tanken att hon skulle skrivas ut. Så har det tyvärr inte blivit. Inte för att operationen har misslyckats på något vis – tvärtom verkar den ha gått precis som planerat! Det är hennes diabetes (typ 1) som har fått spatt pga. mediciner och operation, så att värdena är så höga att läkarna inte vill skicka hem henne.

Det känns lite tråkigt det här. Visserligen är det ju skönt att veta precis var jag har min mamma när hon är sjuk. Extra skönt att det är på ett sjukhus, där hon kan få så bra hjälp som möjligt. (Höga sockervärden är bl.a farliga för att de skadar fina kärl och också inre organ. Det är väldigt slitsamt för kroppen, kan man kort säga.) Men alltså, det är ju inte jättekul att sitta ensam i mammas lägenhet, när man vet att ens familj är på stranden och testar födelsedagsvattengeväret för fullt.

Imorgon är det midsommarafton och jag hoppas att hon kommer hem då. Jag visste ju, när jag bestämde mig för att åka hit, att jag inte skulle fira med min egen lilla familj. Dock hade jag inte räknat med att fira helt ensam…

63. Sughuvud

Det finns inte mycket som suger så jävla mycket som att ramla ner i ett svart hål av depression. En enda sak känns egentligen frestande och det är att inte leva längre.

Sånt där som brukar vara fint och roligt; barn som skrattar, solen som skiner och långa ledigheter är bara jobbigt och irriterande.

Jag önskar så vansinnigt mycket att det inte var mitt jävla huvud som ställde till det såhär för mig och min familj. Jag sårar dem jag älskar mest och börjar därmed hata mig själv, vilket gör att jag mår ännu sämre…

Googlar PMDD (PMS de luxe, typ) och nickar igenkännande. Kanske dags att ringa nånstans och få hjälp?

3. Om att längta efter något annat

Det är fult att vara avundsjuk, jag vet. Men det är inte så jäkla lätt att låta bli ibland. Jag är just nu inne i en väldigt avundsjuk period, där det i miljontals bloggar handlar om barnfria romantiska weekends, fluffiga frisörbesök och hur ledset det känns att mormors mormors mormors mormor har fått snuva och tänk om hon kanske dör någon gång.

Topp tre saker jag är avundsjuk på:

1. Folk som har sina föräldrar i livet. Dels för att jag saknar min pappa och mina svärföräldrar så jävla mycket. Dels för att det verkar så fint att kunna få hjälp ibland. Någon som sätter upp en hylla, bakar en påse bullar eller hämtar på dagis när allting kör ihop sig. Eller bara att kunna prata. Om hur det var när man var liten. Fråga vad farbror Knut hette i andranamn. Berätta hur mycket man tycker om varandra.

2. Romantiska äventyr på tu man hand. En gång i tiden fick jag och Barbatönt åtminstone en dejt någon gång i veckan. Det var när vi åkte hem från stugan – en resa på cirka tre kvart – och båda barnen somnade i baksätet. Nu är det för det första vinter, så stugan är igenbommad. För det andra håller sig Helmer numera vaken under såna korta resor. Åka någonstans finns inte på världskartan, varken ekonomiskt eller praktiskt.

3. Alla som har körkort, eller håller på att ta. Efter tusen år fick jag äntligen tumme ur och gick och skaffade tillstånd för mig att övningsköra med Barbatönt som handledare. Tror ni att jag har kört något än? Nej. För vi har aldrig barnvakt, och jag är vähähäldigt osugen på att övningsköra med kidsen skrikande där bak. Om jag bara fick köra några gånger utan dem, så att jag liksom lär mig starta utan att bilen skuttar, så vore det okej att köra med dem i bilen. Men när ska vi barnvaktslösa stackare få till sådan tid?

Det var min lilla bitterlista det! Tro mig, det finns en hel massa annat som också skulle kunna komma upp på listan. Jag jobbar på att vara en fin och ödmjuk människa, som unnar andra att ha det bra. Men ärligt alltså. Jag vill faktiskt också ha det bra!

*lägger mig på golvet och fulgråter*

Så himla glad

Den där känslan när man har klättrat uppför ett högt berg, och så när man är uppe tittar man ner och häpnar över hur långt man faktiskt har tagit sig. Den känslan får jag när jag bläddrar i min kalender och ser vad jag hittills har åstadkommit sedan jag återgick till mina studier för ganska exakt två månader sedan. Då hade jag varit hemma och varit föräldraledig lite drygt ett år och hade så smått börjat tvivla på att jag någonsin skulle återgå till något annat än att vara hemma och fiffelura.

Men på något vänster har jag faktiskt betat av uppgift efter uppgift. Lämnat in små uppsatser och labb-raporter, gjort grupparbeten och vågat koppla in min mikrofon för att faktiskt prata i storgruppsdiskussionerna, istället för att bara skriva mina kommentarer.

En kurs är till och med betygssatt och klar. Det går inte riktigt att beskriva hur jäkla glad och stolt jag är över mig själv, som äntligen är klar med den här kursen! Första gången jag läste den var 2008, när Helmer låg i magen och jag mest bodde i min gravidbubbla och inte orkade skriva den sista tentan. Sen började jag om med Stella i magen, men orkade inte hela vägen då heller. Men nu. Nu!

Jag är klar!

Och om några veckor är jag klar med ännu en kurs! Jag som var övertygad om att jag skulle hoppa av utbildningen och …ja, vad skulle jag egentligen göra istället? Nu ser jag faktiskt min framtid dels på universitetet, dels jobbande i någon skola i framtiden.

Lite grann om livskrisen

Jag har, som många andra, en välutvecklad strategi  för att hantera motgångar: jag undviker dem så gott det går. Och om det inte går försöker jag låta bli att låtsas om dem.

Det här är såklart en alldeles ypperligt usel strategi, som flertalet gånger genom åren har lett till gråt, stress, ångest och självförbrående.

Efter att Stella hade kommit, och jag äntligen blev fri från utbildningen ett tag, började jag fundera. Mycket och noggrant funderade jag och blev ganska fylld av skräck när jagkom fram till att jag nog inte alls skulle slutföra min utbildning. Att alla år var helt förgäves. Att jag slösat bort mitt liv.

Ingenting  – verkligen ingenting – med utbildningen kändes roligt, eller rätt längre. (Nej, man kan inte kräva att allt ska vara roligt hela tiden. Men man kan ju önska att blotta tanken på ens framtida sysselsättning inte ska ge en magont och hjärtklappning.) Jag ville bara skjuta mig själv i huvudet när jag tänkte tanken att jobba som lärare i framtiden. Nå, det var ju lite drastiskt, men nästan så illa var det faktiskt.

Dock har jag sakta men säkert börjat komma tillbaka till den där känslan. Att det nog ändå är lärare jag vill – och ska – bli. Jag vet att jag kommer passa alldeles ypperligt i klassrummet, när jag väl har kommit dit. Jag har förmågan att vara pedagogisk, att skapa intresse, få eleverna att ha roligt. Jag vet ju att det finns där i mig. Problemet är att allting med hela utbildningen har varit alldeles för negativt laddat, alldeles för länge. Tänk om jag hade vågat hoppa av ett tag, då den där våren för tre år sedan! Om jag bara hade klivit av den allt snabbare snurrande karusellen. Tagit ett steg åt sidan och sagt: Nu gör jag något annat ett tag. Tills jag har energi igen.

Det är lätt att vara efterklok. Nu sitter jag här. Tre år efter att stressen och ångesten klev in i mitt liv på allvar. Känner mig faktiskt starkare än på länge. Har vågat skapa ett dokument i Word, där jag har börjat skriva på några punkter om vad jag behöver göra för att komma tillbaka på banan igen. Jag har inte vågat gå så långt som att kontakta studievägledaren än. Och verkligen inga kursansvariga! Det vore att hamna i verkligeheten alldeles för mycket… Men jag har påbörjat mitt lilla dokument. Och så länge jag får gömma mig bakom föräldraledigheten, så att det inte känns som att det är på riktigt, tror jag att jag faktiskt kommer kunna komma någon vart den här terminen. Åh, vad mitt självförtroende skulle behöva det!

Hämnarna

Häromdagen gick jag och kidsen (som vanligt) och handlade efter att jag hämtat på förskolan. Vi hämtade ett paket också. Ett sånt där från ellos (har blivit besatt av deras fleecepyjamasar på sistone) som är packat i en plastpåse.

När vi kom ut från affären var himlen nästan svart. Inte så mycket för att det började bli kväll, som för att en enorm flock med (äckliga jävla skabb-)fåglar for runt däruppe. Till och med jag, som hatar fåglar ganska så jättemycket, blev fascinerad av dem. Jag försökte till och med ta ett kort på dem, men det blev såklart pissedåligt. De for fram och tillbaka, så att det när man såg dem allihop samtidigt blev som vågrörelser. Ett stort pulserande våg-moln av  fåglar. Ganska häftigt faktiskt. Samtidigt rös jag av deras skräniga äckelljud och önskade att jag haft något massförstörelsevapen speciellt inriktat på flygande råttor.

Äckelpottor  (och konsumflagga)

Tror ni inte att de j%”arna kunde läsa tänkar!

Eller hur ska man annars förklara den välplacerade fågelbajsen, mitt på paketet med Stellas nya pyjamas?

Om skitdagarna

Det händer rätt ofta att jag tänker att jag faktiskt måste skriva om skitdagarna. De där dagarna när barnen skriker, mamman skriker, barnen gråter, mamman gråter, lillbarnet aldrig somnar, storbarnet dampar loss och sparkar i väggen (?) så att lillbarnet – som faktiskt har somnat efter åtta timmars vakentid – såklart vaknar, maten bränner fast i stekpannan, storbarnet bränner sig på stekpannan, lillbarnet bajsar upp på ryggen, man bestämmer sig för att trotsa regnet och gå ut men upptäcker att regnskyddet är glömt i Stockholm. Och så fucking vidare.

De dagarna borde jag skriva mer om. För det är ju faktiskt ganska många dagar som ser ut så.

Men så kommer kvällen. Och jag lägger storbarn i säng och han säger att han älskar mig ända bort till rymden och hem igen. Och pappan tar lillbarnet i sele på magen och jag äter popcorn i soffan och struntar i disken en stund till.

Då är det ju lätt att man glömmer den där annonsen som man skrev i huvudet för några timmar sen. Två brunögda charmtroll säljes till högstbjudande eller bytes mot iPad. Den ena är rumsren och välartikulerad. Den andra finns det gott hopp om. Åtta blöjor, ett paket våtservetter och ett storpack tuschpennor medföljer vid snabb affär.

Man glömmer och älskar och tittar i smyg när de sover. Njuter av att lyssna på snarkningarna. Rättar till filten. Blir varm i hjärtat.

Så blir det en ny dag och allt börjar om igen…

Konstiga jäkla regler!

Nyss kom Barbatönt hem och såg lite dyster ut. Han berättade att han blivit påkörd när han backade ut från en stor parkeringsplats nere vid universitetet. Själv var han oskadd, men bilen hade fått lite skador på sidan där den andra bilen körde in i honom.

Jag tänkte att det inte var så farligt – det är ju inte direkt så att man kan räknas som vållande till olyckan när man backar ut från sin ruta, med usel sikt åt båda hållen. Det måste ju ändå vara den som har fullgod sikt, både rakt fram och åt sidorna som ”räknas som skyldig”?

Efter ett telefonsamtal till vårt försäkringsbolag var min darling än mer moloken. Tydligen är det alltid den som backar som är vållande.

Jo, det låter förvisso rimligt att man ska ha koll, även om man färdas baklänges. Men att man ska kunna köra på folk hur f*n som helst, så länge man gör det framifrån, går över mitt förstånd! En sak om det är en parkering längs en gata, där det normala snarare är att färdas rakt fram än bakåt. Men på en stor parkering! Där tycker åtminstone jag att det största ansvaret bör ligga på den som kör framåt, och kan se ordentligt.

Nu har vi alltså en bil som måste fixas, samt den andres självrisk att ta hand om. Alltid skoj med utgifter som motsvarar två månadsinkomster!

edit: så här ser det ut: