Jag och min slipsgosse

Pga en hjärna som verkar vara fylld med kopiösa mängder snor orkar jag inte skriva nånting. Men en finfin bild på mig och Helmer orkar jag i alla fall publicera. Vi är på ettårskalas och en piñata har just slagits sönder – därav konfettiprickarna på oss!

Host, harkel harkel, host

Det är synd om mig.

Jättesynd om mig, till och med.

Hela dagen har min feber legat över 38, som mest 38.8, vilket är tokigt mycket med tanke på att jag normalt ligger mellan 36.5 och 36.8, beroende på vilken tid på dygnet det är.

Hela hjärnan känns som en gråklibbig havregrynsgröt (vilket väl kanske inte är så långt från sanningen?) och halsen svider som ett skrubbsår.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt att det är en undervisningsfri vecka, men jag tror att det lutar åt att det faktiskt är rätt skönt att slippa missa en massa föreläsningar, även om jag nu istället missar dyrbar pluggtid.

Nä. Nu ska jag gå och lägga mig.

Tjing tjingeling!

Sköna söndag?

När jobbet bara känns som elände kan jag ju ändå trösta mig med att jag studerar något väldigt intressant och att det faktiskt är detta intressanta som jag ska jobba med på riktigt, i någon avlägsen framtid. Inte med att dela ut blodförtunnande, koka gröt och linda svullna ben. (Som jag inte på något vis ser som oväsentligt eller ”dåligt” arbete. Jag ser bara inte min framtid i den branschen.)

Nu har jag läst igenom mina favoritbloggar och uppdaterat mina lite grann också, så det börjar bli dags att plugga lite. (Verkligen välplanerat att ha föreläsningar enbart på fredag och måndag. Hejdå pluggfri helg!) Det skulle ju kunna vara jobbigt, men icke. Jag ska läsa igenom domen i Rödebymålet, vilket ska bli väldigt intressant. Gillar verkligen den lärare vi har i Rättskunskap. Han har en imponerande förmåga att faktiskt hinna med det han har planerat – eller så har han bara insett att repliken ”Oj oj, vi hann visst inte med allt den här gången” är sjukt irriterande. Hur som helst så känns det faktiskt som att jag lär mig något, trots att det bara är en delkurs på tre veckor.

Rubrikfritt pga ilska

Jahapp. Mina dilemman i förra inlägget har löst sig. Det ena till det bättre och det andra precis tvärtom.

Jag insåg att jag nog använde min usb-kabel senast när Lelles rum fortfarande var kontor. Jodå, på hans lilla byrå låg ju kabeln, så nu kan jag överföra musik, bilder och filmer mellan datorn och mobilen. Bra bra.

Mindre bra är att jag inte längre har någon anledning att ta med någon egen mugg till jobbet. Nämligen har ledningen blivit aprädd, eftersom det fr.o.m nästa år endast får jobba utbildad personal inom äldrevården, så jag får inte jobba kvar längre. Det vore en sak om jag kanske fick stanna över sommaren, eller åtminstone några månader till, tills de hinner hitta nya vikarier. Men nej, det ska rensas omgående! Vad ordinariepersonalen tycker om att stå utan vikarier lämpar sig inte ens att nämna i en frispråkig blogg som denna.

På nåder får jag jobba nu i helgen, eftersom jag redan var upptecknad på några pass, men sen är jag inte välkommen längre. (Förutom kanske eventuellt möjligtvis till sommaren. OM de inte hittar någon utbildad personal.) Det känns hur pissigt som helst. Jag vet ju att vikariebristen är enorm – ikväll jobbade vi t.ex tre istället för fyra, eftersom det helt enkelt inte gick att få in någon fjärde person.

Jag vet inte om jag är mest arg eller ledsen. Jag har jobbat på det här boendet sedan februari 2006. Dessförinnan jobbade jag två år – eller 23 månader för att inte ljuga – inom vården i Limpan. Jag är med andra ord inte helt utan erfarenhet, trots min brist på utbildning. Då känns det jäkligt förnedrande att plötsligt bli nekad att ge medicin, vilket jag alltså fått göra sedan 2003. Ikväll fick jag springa runt och be ordinariepersonalen hjälpa mig att ge typ två panodil till Gunnar och en och en halv Waran till Greta, bara för att min hönsiga chef tror att regeringen ska stänga hela boendet om en icke-undersköterska krossar tabletterna och blandar med yoghurt.

Jag är nog mest arg om jag tänker efter!

Jobb och i-landsproblem

Förra veckan fick jag ett ganska trevligt telefonsamtal från mitt gamla sommar-/extrajobb, som undrade om jag ville hoppa in lite extra i helgen. Klart att jag ville!

Så nu har jag jobbat två korta pass och ska snart iväg och jobba ett lite längre. (Kort är fyra timmar, lite längre sex och en halv. De längsta passen har jag för mig är tolv och en halv galna timmar, eller kanske tretton.)

Nu har jag två – väldigt tramsiga, men för mig allvarliga – dilemman att försöka reda ut innan bussen går om två timmar.

För det första: Var 17 är usb-kabeln till min mobil?! Nu när jag varit så duktig att jag har rippat lite ny musik vore det ju himla trevligt om jag kunde få in den i telefonen också! (När telefonen var ny strulade den så mycket att jag aldrig riktigt kom så långt som till att lägga in bra musik. Jag slängde in två album och sen orkade jag inte mer. Sen kom en liten Lelle och jag slutade lyssna på musik i lurar ett tag. Och nu, när jag är redo att börja fixa med det, är snör-helvetena spårlöst försvunna!) (Ja, jag gillar att kalla alla kablar, remmar, bälten, rep och vad det nu kan vara för snören. Alltid retar det nån.)

För det andra: Börjar det inte bli dags för mig att ta med en egen mugg till jobbet? Jag har ändå varit där sedan februari 2006. De stackars vikariemuggarna blir mer och mer slitna, om de ens finns kvar. I helgen drack jag inget kaffe, så då hade jag inget koll på den saken.


Det är sådana storartade tankar jag ägnar mig åt, när jag inte granskar läroböcker i Samhällskunskap eller funderar över oligarkins järnhårda lag. Högt och lågt som vanligt alltså. I min värld.

Standardformulär 36A sökes

Är det någon som vet var man hittar formuläret för att beställa, resp. avbeställa sjukdom? Vad skönt det vore om jag kunde hitta det på någon myndighets hemsida.

Jag går omkring och känner mig allmänt risig, men egentligen inte ett dugg sjuk. Ytterst lite ont och svidigt i halsen, rinnande ögon och en huvudvärk som inte är hemsk, men ständigt närvarande.

Kan jag inte bara få bli sjuk på riktigt?

Eller kanske ännu hellre – sprudlande pigg och glad!

Ibland

Ibland blir jag kanske arg på lite onödiga saker.

Som när det går reklam för Blutsaft och de verkligen uttalar det Bluuuutsaft – med svenskt truta-med-munnen-u!

Då blir jag så arg att jag bara vill skrika till TV’n att det för i helvete uttalas Bloooootsaft!

Argt va?

Ja. Ibland är jag gammal och bitter

Universitetsbiblioteket är verkligen ett kapitel för sig.

Jag kan visserligen tycka att det är lite tramsigt med bibliotek där man måste tiga som muren och bibliotekarierna går omkring och hyschar på allt och alla, men här är det ju helt sanslöst. Folk pratar skithögt, en del mer eller mindre skriker till varandra och då och då överröstas sorlet av en mobilsignal som verkar vara inställd på en volym som är högre än högsta möjliga(!).

Och det ironiska i sammanhanget är att jag inte klarar av att plugga om jag sitter på tysta våningen planet, för då är det ju alldeles för tyst…

(Att jag inte ens har öppnat min råspännande bok Samhällsproblem än är ju något som ytterligare försvårar mitt pluggande.)

En liten geografilektion

Jag läste nyss i en blogg att personen i fråga hade spenderat helgen i ”Sveriges femte största stad”. Det fick mig såklart att spänna öronen lite extra, eftersom det mesta som rör Limpan får mig att reagera så.

Döm om min förvåning när människan hade varit i Örebro! (Ja, Töntis. Jag tycker att Linköping är den allra största och bästaste staden i hela världen;-))

Nördig som jag är kollade jag upp det hela på Wikipedia, där jag fick veta att jag hade både rätt och fel. (Viktigast av allt, dock: människan som skrev bloggen hade helt fel…) Linköping är Sveriges femte största kommun (efter Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala) med sina 140 367 invånare. Linköpings tätort är däremot mindre än Örebro (och Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Västerås också, för den delen) och hamnar bara på sjunde plats.

Ja barn. Det var väl en intressant lektion?

Matte

Jag räknade mina skor och stövlar igår.

Tydligen har jag 22 par.

Ändå lufsar jag bara omkring i ett enda par stövlar. Och de tycker jag inte ens är snygga.

Kan det inte bli vår snart, så att jag får användning för nånting annat än mina sunkiga replay-stövlar?