Du är borta nu. Men du finns här.

Alldeles nyss, när jag gick mot bussen från min morbror och moster, började det snöa.

Jag kunde inte låta bli att le upp mot den mörka himlen.

Annonser

29 oktober 2006 strax före klockan tre.

I natt höll jag min döende morfar i handen.

I natt satt jag tillsammans med mina släktingar och bad morfar att lämna oss – att ge upp kampen om livet.

I natt vandrade jag i långa sjukhuskorridorer.

I natt höll jag min morfar i handen när han dog.

I natt satt jag ensam, bredvid min döda morfar och ömsom svor, grät och sa allt det där jag tänkt men aldrig sagt.

I natt höll jag och min mamma om varandra länge och jag tror att vi båda såg framtiden, nutiden och dåtiden.

Det är vackrast när det skymmer
Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam utan spår.
Pär Lagerkvist

I natt dog min morfar.

Nästan ett nytt liv

Ibland kan det ju kännas som att man får ett helt nytt liv när man ändrar nånting i sitt utseende.

När jag klippte av mig mitt hår för några år sen är ett exempel. (Hm… några förresten. Det är faktiskt tio år sen!) Jag gick från en-bit-ner-på-ryggen-längd till pojkkort. Tre centimeter var det där det var som längst!

Att tatuera sig vet jag inte riktigt om jag riktigt vill räkna som bara en utseendegrej. Det har – i alla fall för min egen del – med mycket annat att göra. Men ändå; det är något som påverkar såväl utseendet som det sätt som andra uppfattar en.

Jag själv kände mig nog mest ännu mer som mig själv än jag gjort innan när jag gjorde min första tatuering.

En ny garderob tycker jag också kan förändra den syn man har på sig själv.

Jag är inte överdrivet medveten, men visst, känner jag mig på ett visst sätt så har jag ofta särskilda kläder som passar med den känslan.

Det var till exempel knappast nån slump att jag hade de kläder jag hade när Töntis och jag firade häromdagen. (Näe, det var inget raffset eller så. Men kläder som jag ändå känner mig foxy i.)

Och idag när jag vaknade och kände mig lite lätt bohemisk fick det bli velourbyxor med prickig klänning över. Och så rockabilly-örhängen för att ändå visa hur cool jag är 🙂

Dessutom skulle jag ju faktiskt till frisören idag och då är det viktigt att se ut på rätt sätt har jag kommit på.

Jag har gått till samma frisör de senaste åtta åren och varit jättenöjd. Men nu har jag kommit fram till att det är rätt opraktiskt att ha frisören 23 mil bort…

Att gå till samma frisör är skönt. Hon (ja ja, det kan va en han också, men det är det inte i mitt fall!) känner mig, vet hur mycket jag orkar engagera mig i min frisyr och ungefär hur lång tid det dröjer tills jag dyker upp igen.

Att gå till en ny frisör är läskigt! Hon har aldrig träffat en förut och ska alltså, enbart genom att titta på en och prata några minuter, avgöra vilken slags frisyrmänniska jag kan tänkas vara.

Tänk då vilket fatalt misstag att ha värsta töntkläderna på sig den dag man klipper sig!

Då får man med största sannolikhet en töntfrisyr!

Tur för mig alltså att jag hade en cool outfit idag…

Det är sannerligen inte lätt att ta kort på sig själv bakifrån! Men jag tror att det framgår att typ en decimeter eller så är borta därbak.

Coola örhängen för att få frisören att förstå hur ball jag är…

Skrivkramp och höstdepp

Det är märkligt det här med tankeförmåga i förhållande till att få (ge) utlopp för den.

(Ja, det var en märklig formulering. Jag vet. Tror att förklaring kommer.)

När man har hur mycket som helst inom sig som måste ut så är det allt som oftast omöjligt. (Näe, inga Du är vad du äter-tankar där!)

Det kan vara glada tankar som snurrar runt i skallen. Man är bara lycklig och fjantig och skuttig och vill blåsa såpbubblor och dra ner byxorna på folk och skratta en hel kväll och dricka bubbelvin som kittlar i näsan.

Ibland kan det vara precis tvärtom.

Alla tankar är sura och negativa och handlar bara om hur mycket man hatar allt och alla och vill sparka på barn som skrattar och spotta på någon som ler och helst av allt vill man kanska skära ett sjupt snitt i sin hud och byta ut det pulserande blodet mot litervis med rödvin.

Oavsett vilken av de där överväldigande känslorna man har så drabbas man (läs: jag) av en otrolig skrivkramp.

Man känner så otroligt mycket. Och man vill få ut det. Och bevara det. Men oavsett om det värker eller pirrar så går det liksom inte att få ur sig känslorna och föra ner dem på papper.


Igår kände jag otroligt mycket. Det var en av mina bästa kvällar på länge. Jag känner mig väldigt lycklig som har en så fin Tönt, som är bara min. (Och lite lite kanske några andra inklusive han själv kan få låna honom. Ibland.)

Det skulle jag visserligen kunna skriva om. Men jag tror att det kan få stanna mellan Töntis och mig.


Annars då?

Jo. Det faktum att jag skriver det här tyder kanske på att jag mår lite bättre.

Äh. Jag vet inte. Det är skit med hösten helt enkelt.

Jag vet att jag har ett bra liv.

Tyvärr blir jag inte mindre nedstämd för det.


När kommer våren?

Jubileumsdags!

Sådär söta var vi den 24 juni.

Och det är väl ungefär lika söta vi har tänkt oss att vara ikväll!

Tänk att nio månader kan gå så snabbt!

(Nej, jag ska inte föda, även om det ser ut så… Däremot har vi varit ihop i nio månader idag, om nån nu inte fattade det!)

Söndag, typ

Kvällen igår började rätt uselt, men fyra sällskapsspel serverat tillsammans med hundrasju glas rödvin och mormors sprit kan tydligen bota det mesta.

För övrigt har jag brorsan på besök och känner inget större behov av att sitta framför datorn.

Det är höst. Jag mår skit. Jag går under isen av vad som helst. Min morfar ligger skrotig som en skrutt på sjukhus. Skolan går inte särskilt bra just nu. Jag vet inte riktigt vad jag känner.

Och ändå är livet rätt bra på nåt vis.

Dagens citat

”Jag tror att ögonbryn kan förändra ens liv”



Ja herregud. Ingen kan anklaga Oprah Winfrey Show för att inte vara ytlig! Men underhållande är det i alla fall.

Barbafjant goes back to datanörding

Ibland överraskar man ändå sig själv!

Ända sen jag köpte den här datorn nån gång i oktober förra året har jag försökt komma ihåg hur man gör för att uppdatera hemsidan.

Det har dock gått uruselt.

Att ladda ner ftp-programmet var nemas problemas. Men däremot att komma ihåg alla koderna… Näe, det var knepigare.

Men så idag fick jag för mig att testa.

Och dra på trissor – som jag skulle sagt om jag var en gammal gubbe – det funkade!

Helt plötsligt fanns de där koderna i huvudet. Koder som jag inte använt på fyra och ett halvt år.

Nu ska jag bara se om jag kommer ihåg hur man duttar html också.

…eller så får det räcka med bloggen. Jag har liksom blitt lat på äldre dar 🙂

Följetongen om min handled. Del 34789127476?!

Ha ha!

Min läkare ringde nyss och jag höll visst på att slänga på luren i örat på honom…

Till saken hör att min läkare är polack och dessutom har värsta basrösten. Han låter med andra ord lite …märklig i telefon.

Som tur är la jag inte på.

Jag var ju uppe på röntgen i fredags. Nu hade alltså resultaten kommit och min skelettmissbildning är tydligen inte alls nån skelettmissbildning.

Dock har mitt gnällande lönat sig.

I alla fall om man tycker att operationer är coolt.

Sedan 2000 har jag velat få ordning på handleden och nu har äntligen en läkare lyssnat på mig och skrivit en remiss till operation!

Antagligen är jag så långt ner i alla prioriteringslistor som man bara kan komma. Men. Det är på gång i alla fall!

Får man gråta innan solen går upp?

Åh.

Vad glad jag blir över att jag just precis idag kom ihåg det.

Hur länge som helst har jag tänkt att jag borde ju faktiskt.

Söka upp den här låten alltså.

Jag blir så lycklig och behaglig i hela kroppen så att tårarna bara sprutar.

(Ja, ja är helt klart labil…)

Kan ju ha med dr Greene’s vackra dödsscen i Cityakuten att göra också. Kommer ihåg att jag såg den och käkade frukost strax före fem på morgonen på den tiden jag jobbade i bageriet. Min gröt saltades av tårar den morgonen…


PS Jag tror att jag faktiskt lyckats få länken att öppnas i ett nytt fönster den här gången!