Lite grann om livskrisen

Jag har, som många andra, en välutvecklad strategi  för att hantera motgångar: jag undviker dem så gott det går. Och om det inte går försöker jag låta bli att låtsas om dem.

Det här är såklart en alldeles ypperligt usel strategi, som flertalet gånger genom åren har lett till gråt, stress, ångest och självförbrående.

Efter att Stella hade kommit, och jag äntligen blev fri från utbildningen ett tag, började jag fundera. Mycket och noggrant funderade jag och blev ganska fylld av skräck när jagkom fram till att jag nog inte alls skulle slutföra min utbildning. Att alla år var helt förgäves. Att jag slösat bort mitt liv.

Ingenting  – verkligen ingenting – med utbildningen kändes roligt, eller rätt längre. (Nej, man kan inte kräva att allt ska vara roligt hela tiden. Men man kan ju önska att blotta tanken på ens framtida sysselsättning inte ska ge en magont och hjärtklappning.) Jag ville bara skjuta mig själv i huvudet när jag tänkte tanken att jobba som lärare i framtiden. Nå, det var ju lite drastiskt, men nästan så illa var det faktiskt.

Dock har jag sakta men säkert börjat komma tillbaka till den där känslan. Att det nog ändå är lärare jag vill – och ska – bli. Jag vet att jag kommer passa alldeles ypperligt i klassrummet, när jag väl har kommit dit. Jag har förmågan att vara pedagogisk, att skapa intresse, få eleverna att ha roligt. Jag vet ju att det finns där i mig. Problemet är att allting med hela utbildningen har varit alldeles för negativt laddat, alldeles för länge. Tänk om jag hade vågat hoppa av ett tag, då den där våren för tre år sedan! Om jag bara hade klivit av den allt snabbare snurrande karusellen. Tagit ett steg åt sidan och sagt: Nu gör jag något annat ett tag. Tills jag har energi igen.

Det är lätt att vara efterklok. Nu sitter jag här. Tre år efter att stressen och ångesten klev in i mitt liv på allvar. Känner mig faktiskt starkare än på länge. Har vågat skapa ett dokument i Word, där jag har börjat skriva på några punkter om vad jag behöver göra för att komma tillbaka på banan igen. Jag har inte vågat gå så långt som att kontakta studievägledaren än. Och verkligen inga kursansvariga! Det vore att hamna i verkligeheten alldeles för mycket… Men jag har påbörjat mitt lilla dokument. Och så länge jag får gömma mig bakom föräldraledigheten, så att det inte känns som att det är på riktigt, tror jag att jag faktiskt kommer kunna komma någon vart den här terminen. Åh, vad mitt självförtroende skulle behöva det!

Fru Tönt!

Jag brukar oftast inte tidsinställa mina inlägg, utan bara skriva och slänga ut dem.

Idag hinns det dock inte riktigt med.

Eftersom jag liksom är lite upptagen med att gifta mig och så.

Saker man kan ägna sig åt dagen innan sitt bröllop: ha skitont i halsen, gå till doktorn, få halsfluss konstaterad. Och öroninflammation (men bara i vänsterörat!). På apoteket visade det sig att mitt penicillin inte fanns inne. Tidigast i april skulle det komma in nytt. Apoteket ringde doktorn, och han sa att eftersom jag a) är allergisk mot kåvepenin och b) ammar, så fanns det inga alternativ. Ingen antibiotika till mig alltså. Dock fick jag bedövningsmedel till halsen utskrivet. Åh, så jag jublade över det! Ända tills jag testgurglade och höll på att kräkas. Något så äckligt har jag nog aldrig smakat förr. Jag ryser bara av att skriva om det. Halsontet blev dessutom inte särskilt mycket bättre, så nej. Ingen xylocain till mig imorrn.

Dessutom bestämde jag mig i sista minuten för att jag nog ville ha lite blommor, så jag beställde lite proffsigt en bukett som ”mer ser ut som en flugsvamp än en kvast”. Blir nog fint.

Tänk. För sju år (och två dagar) sedan var jag och lämnade blod för allra första gången i min nya hemstad. Blev visad vägen till blodgivningsstället av en klasskompis. Efter blodgivningen fortsatte vi med kaffe på Royal i timmar. Drack så mycket kaffe att vi nästan kräktes. Diskuterade grammatik (pragmatik, för tjyvingen!). Pratade om allt och inget. Och jag undvek hans mörka, mörka ögon. Vågade inte möta blicken.

Och nu är jag fru Tönt. Eller fru Tönt Fjant faktiskt. Helt kan jag inte skiljas från mitt namn.

Åren som gått och åren som kommer

För 5 år sedan:

Var jag gravid med en Rolf i min mage. Jag åt ogenerade mängder semlor och budapestbakelser och svällde inte bara runt Rolfhuset, som gravidmagen kallades. Dessutom köpte jag och Barbatönt bokhyllor till vår nya lägenhet. Och en säng. En stor och vuxen säng. På det stora möbelvaruhuset blev vi prejade av en tant som uppenbarligen tyckte att vi stod i vägen med våra tre fullastade kundvagnar.

Med en pedagogiskt förklarande tröja på mig visar jag upp traderafynd som jag gjort till Rolf.

För 3 år sedan:

Hade precis det officiella skitåret 2010™ inletts. Jag pluggade som en dåre till den tenta som jag misslyckats med strax innan jul. Samtidigt som jag hade påbörjat en ny kurs, som tentades av några dagar innan omtentan. Samtidigt som jag skrev seminarieuppgifter till den pågående kursen. Och vi förväntades vara pålästa inför den kurs som snart skulle börja. Ingen press eller så, men om du inte klarar det får du inte fortsätta med det här ämnet, hette det. Kämpade och slet. Tja, det var januari 2010. När hösten gick över till vinter hade det gått så långt att jag blev sjukskriven. Fick hjärtklappning bara av att titta på min dator, eftersom jag förknippade den med pluggångest.

För 1 år sedan:

Gick jag åter omkring med en bebis i magen. Den här gången kallade vi den inneboende för Pomme, efter Helmers konstiga uttal av Homer (Simpson). Beräknat förlossningsdatum var 27/1, men jag räknade väl inte med att den här bebisen heller skulle komma i tid. (Helmer kom 16 dagar efter utsatt datum.) Plötsligt en kväll tyckte jag att bebisens rörelser kändes himla konstiga. Det var liksom som om sparkarna kom nedåt, istället för upp i lungorna. Åkte in till sjukhuset för att kolla upp det, och visst! Bebisen låg i säte. Tid bokades in för vändningsförsök, men jag förbereddes på att om det inte lyckades skulle det kunna bli kejsarsnitt. På vändningsförsöket fick jag medicin för att underlätta vändandet. Under tiden som vi väntade på att medicinen skulle verka vände bebisen sig själv!

Här trodde jag att det var 6 dagar kvar, men jag fick vänta lite längre än så…

För 3 månader sedan:

Började jag skriva nån lista på bloggen, men blev visst aldrig klar. Stella fick sina första tänder och jag var lite orolig att amningen skulle ta slut pga det. Varje onsdag gick hon och jag iväg på babyrytmik i kyrkan och jag var nog ganska löjligt tillfreds med livet. Förutom på tisdagarna, möjligtvis. Då är jag sällan tillfreds med livet, eftersom Helmer har ledig dag då, och under hösten rök vi allt som oftast ihop som allra värst just på tisdagarna. Det är fortfarande verkligen ingen favoritdag, men de är klart mer friktionsfria nu än då.

På väg hem från konsum, en måndag i oktober 2012.

Idag:

Har jag lite dåligt samvete eftersom jag mer eller mindre beordade Barbatönt att göra sig otillgänglig för jobb alltför tidigt, bara för att jag ville ha honom hemma när jag ringde vårdcentralen angående min halsfluss. Dock vaknade jag feberfri och med bara ont i halsen och inte snälla-kan-nån-avliva-mig-ont i halsen, så jag ringde aldrig VC. Och tydligen är vikarier som kan börja 9 inte alls attraktiva, så idag har telefonen varit helt tyst och min sambo således arbetslös. Pga mig, som inte vill ringa viktiga samtal med två galna barn hemma.

Imorgon:

Är det tisdag. (Se ovan…) Jag funderar på en tripp till IKEA för att försöka hålla humöret uppe hos både mig och kidsen. Många verkar ha ikea-ångest, men jag tycker att det är rätt nice att skrota runt där och kanske också få hem lite krafs. Helmer tycker också att det är rätt nice, med stora lekutrymmen och kanske också få hem lite krafs… Stella säger inte så mycket om saken än.

På ikea finns det bl.a maskeradkläder man kan prova…

Om 1 år:

Har jag tagit mig i kragen och har en utbildning som är på G igen. Jag tycker åter att det är roligt med lärarutbildning och inte få ångest när jag öppnar word, går förbi universitetet eller tittar i vita bokhyllorna. (Vita bokhyllor = kurslitteratur, bruna bokhyllor = skönlitteratur.) Jag och Barbatönt gråter en liten skvätt över vårt stora, stora barn, när vi fyller i ansökningspapper till Helmers skola. Stella ska snart fylla två och kan precis allt själv, men vill inte. Eller kan inte, men vill. Eller hur var det nu med tvååringar? Minns i alla fall att det inte är nån parkpromenad direkt.

Letar på bilder på en tvåårig Helmer och hittar den här. Tagen inne på Toys r us, sommaren 2010. Det fanns visst fina stunder då också.

Om 3 år:

Kan det, om jag har lite flyt med när kurserna går och sådär, faktiskt vara så att jag äntligen är färdig lärare! Jag har ett vikariat på någon schysst skola och elever som jag gillar och de gillar mig tillbaka. Jag och Barbatönt är gifta och bor kvar här på Trudeluten. Helmer går i skolan och jag undrar över vilka som kan vara hans riktiga föräldrar, när det visar sig att hans favoritämnen är matte och idrott. Stella ska snart fylla fyra år och är sådär galen i rosa och glitter som jag svurit att min dotter aldrig skulle bli. Samtidigt är hon en cool tjej med skinn på näsan, som säger ifrån när de andra kidsen på dagis smiter från städningen efter pysslet. I min mage bor en än så länge hemlig lillabroster.

Om 5 år:

Bor jag inte kvar i Karlstad. Jobb och äventyrslystnad har tagit mig och familjen till staden med den dialekt som jag avskyr mest av alla: Göteborg. Vi har ett hus med en så liten trädgård att gräsmattan kan klippas med handjagare på max åtta minuter. På grund av en begynnande 40-årskris (jag fyller 40 år 2020) har jag börjat jogga. Samt permanenta mig. Och bära pärlörhängen. Barbatönts kris har lett till att huset är fyllt med sticklingar och skott, och i växthuset i trädgården trängs chiliplantor med pelargoner. Helmer är 9 år och slits mellan sina främsta intressen ridning, dans, klarinett och fotboll. Stella är en lika underbar som odräglig sexåring med nytappade tänder. Hon har bättre koll på bidragen i melodifestivalen än vad jag någonsin haft, eller kommer att ha. Lillabroster har sina storasyskon lindade kring lillfingrarna. Hen kommer undan med nästan vad som helst, utom att riva sönder Bamsetidningar. Ögonen är lika bruna som pappas och storasyskonens, och tårna lika spretiga som mina.

På tisdagarna äter vi semlor och jag och Barbatönt berättar: För 10 år sen Helmer, då låg du i mammas mage och ropade att hon skulle äta semlor varje tisdag, så då gjorde hon det.

Känslan när man ser larver i tomaten

Det är en alldeles speciell känsla som infinner sig i kroppen när man skär sin lunchtomat och inser att den kryllar av mask!

Iiiiiih!

 

Och det är en alldeles speciell känsla av lättnad som infinner sig när man inser att det faktiskt inte är larver, utan tomatkärnorna som har börjat gro inne i tomaten!

Stella, 11 månader

Hej Stella!

Nu är du redan 11 månader och jag vill bara skrika stanna tiden, jag hänger inte med! För elva månader sedan låg du och jag på varsin sjukhusavdelning. Du fick hjälp att äta och att andas och jag hade ont i magen, både på grund av snittet och eftervärkarna när livmodern skulle gå från att rymma dig till att bli normalstor igen. På din födelsedag klarade jag inte ens av att gå, utan fick rullas i min säng när jag ville hälsa på dig. Sakta blev vi båda bättre. Du blev av med andningshjälpen och jag kunde sitta i rullstol. Snart kunde jag gå, sakta hasande i mina rosa frottétofflor. Och du började äta själv, istället för att ha en slang via näsan rakt ned i magen. Du föddes på en måndag och redan på fredagen åkte vi hem. Hem till pappa och storebror.

En fisk jag såg … och det var DU!

Det ord jag ofast använder om dig är nog gladskit! Du flinar mot tanter på konsum, fnittrar förtjust när jag blåspruttar dig på magen, kluckar av skratt när Helmer gör något tokigt och fullständigt kiknar när pappa leker tittut med dig. Tittut är nog den allra bästa leken som finns just nu. (Tycker du alltså. Eftersom du är så himla road av den är jag faktiskt benägen att hålla med.) Ibland visar du tydligt att du är leksugen, genom att lägga något över ansiktet, eller hålla dina händer för ögonen. Ibland blir det lite fel, och du håller för öronen istället. Då blir jag sådär lite extra kär i dig!

Du pratar inte alls mycket. Inte så att det går att begripa i alla fall… Du säger titta, titta däh väldigt ofta, men jag är tveksam om det egentligen betyder något. Jo, ibland betyder det såklart att du vill visa oss något spännande som du har fått syn på, men mest gillar du nog din egen röst. För tillfället håller du på att träna på ditt da-da da-da-ljud. Ganska ofta låter du så faktiskt. Det konstiga är att jag inte alls kan komma ihåg att Helmer sa det. Du förstår nog bra mycket mer än vad jag har förstått än. För någon vecka sedan hade du fått tag på nån liten plastbit som du nöjt tänkte slicka på, men när jag frågade om du inte kunde komma och ge den till mig stapplade du längs soffbordet och lade stolt ditt fynd i min usträckta hand. Det är alltså rätt tydligt att du förstår mer än vad du kan uttrycka med ord!

Du går inte ”på riktigt” (vad det nu är) än, men har börjat ta korta små promenader allt oftare. Häromveckan var jag avundsjuk över att pappa fick se dig ta sju steg utan stöd. Dagen efter fick jag se femton stapplande små kliv, och igår var du uppe i trettitvå steg! Fortfarande känns det ovant att se dig komma gående istället för det välbekanta krypandet. Tänk att vi snart inte räknar dina steg längre, utan ser dem som en självklarhet!

Maten går det fortfarande fram och tillbaka med. Du är inte kräsen; faktum är att jag hittills inte märkt något som du direkt ogillar. Dock äter du oftast inte så mycket. Aldrig en hel burk med mat. Mer och mer börjar du gilla ”riktig” mat, alltså den som resten av familjen äter. Det är roligt – men väldigt svårt! – att äta själv. Jag ammar dig fortfarande flera gånger om dagen. Eller rättare sagt, flera gånger per natt. Dagtid äter du numera väldigt sällan tutte, men på nätterna vill du gärna ta dig en slurk vid midnatt, klockan 2 och runt 6. Enligt BVC är det säkert helt fel, men det har de ingenting med att göra! Dessutom tror jag att det handlar mer om närhet och gos, än om mat. När du är sjuk ammas du extra gärna, och vem kan invända mot det? Själv vill jag visserligen inte ammas, men gärna ligga i sängen och vara liten och ynklig, när jag inte mår bra.

Liten sjukling äter kvällsmat

Tänk, nästa gång jag skriver månadsbrev till dig är det för att du blir tolv månader. Ett helt år! Så stor och ändå så liten.

Tänk att det var du som låg i min mage hela tiden. Tänk att just du kom för att bo här hos oss! Jag är så glad att det var just du. Grattis på elvamånadersdagen min fina lilla Belbas, älskade kärleksgris, min finaste lilla tant!

Hämnarna

Häromdagen gick jag och kidsen (som vanligt) och handlade efter att jag hämtat på förskolan. Vi hämtade ett paket också. Ett sånt där från ellos (har blivit besatt av deras fleecepyjamasar på sistone) som är packat i en plastpåse.

När vi kom ut från affären var himlen nästan svart. Inte så mycket för att det började bli kväll, som för att en enorm flock med (äckliga jävla skabb-)fåglar for runt däruppe. Till och med jag, som hatar fåglar ganska så jättemycket, blev fascinerad av dem. Jag försökte till och med ta ett kort på dem, men det blev såklart pissedåligt. De for fram och tillbaka, så att det när man såg dem allihop samtidigt blev som vågrörelser. Ett stort pulserande våg-moln av  fåglar. Ganska häftigt faktiskt. Samtidigt rös jag av deras skräniga äckelljud och önskade att jag haft något massförstörelsevapen speciellt inriktat på flygande råttor.

Äckelpottor  (och konsumflagga)

Tror ni inte att de j%”arna kunde läsa tänkar!

Eller hur ska man annars förklara den välplacerade fågelbajsen, mitt på paketet med Stellas nya pyjamas?

Nyårsdagen

Så var det 2013 då.

Nyårsafton var fin. Vi tackade nej till fest och stannade hemma istället. Det var ju sån jag aldrig skulle bli: en sån där person som tar hand om baaarnen istället för att gå på fest. Dock är det bara att acceptera att just de här barnen, i just den här perioden av sina liv, har det bättre hemma än borta på kalas en nyårsafton. Och bara för att man inte åker bort behöver man ju inte strunta i att kalasa till det.

Helmer fick välja det godaste han kunde komma på, och åt således makaroner med köttbullar (utan ketchup!) och drack mjölk till det. Eftersom jag hade råkat häva i ungefär tusen liter sprit i efterrätten fick han även en egen sådan i form av en cornetto. Vi vuxna tryckte i oss den svenska nyårsmiddagen 1a) helstekt oxfilé med rostade grönsaker och bea. Sjukt gott! Och så ett rödvin som jag köpte bara för att det hade ett roligt namn, som jag hade missförstått, till.

Så lite grevinna och betjänt på det. Några tomtebloss. Obegränsad tillgång till godis.

Plötsligt: trött storbarn. Gäspig bebis. Strax före 22 sov båda två. Och fortsatte med det! Den ena mer eller mindre hela natten! Den andra till klockan 2, då mamman ändå var på väg mot sängen.

Någonstans på vägen också lite bubbel. (Skitäckligt bubbel. Måste skriva in en varning till mig själv i systemet-appen!) Fyrverkerispaning från balkongen.

Och fint nyårslöfte, som fanimig ska hållas. En gång i månaden få tumme ur, och åka och hälsa på någon av alla de där som man säger att man måste hälsa på någon gång, men inte har sett sen Helmer var bebis. Jag räknar med att 2013 ska innehålla (minst!) 12 fina återseenden.