Att blogga som en facebookstatus:

Tidsskillnader

När jag vaknar av H som kommer inskuttande i sovrummet nångång halv sju (som kroppen upplever som halv sex): jävla sommartid!

När jag sitter i en park med hela lilla familjen och äter glass och solen kittlar fram fräknar och klockan snart är sex och egentligen är det mer middagsdags än glasstime men det skiter vi i: ljuva sommartid!

Äh!

Började för några timmar sen skriva ett inlägg om hur det kan gå upp och ner det där med föräldraskapet. Både kvaliteten på det och inställningen till det. Egentligen hade jag någon lång smart tanke om det hela, men just eftersom det går lite upp och ner (och fram och tillbaka) ligger inlägget kvar i utkastkorgen.

Kan väl bara konstatera att idag har jag hunnit med ungefär tusen olika känslo- och humörväxlingar. Det är mys framför film. Det är ajfån som kastas över rum för att dölja att man inte alls spelar djurspel, utan har kommit åt fel knapp och inte förstår hur man tar bort den konstiga reklamen. Det är laga lunch ihop och skratta åt att äta soppa med gaffel. Det är mjölk över köksgolvet. Det är att mysa ihop i storsängen och fnissa åt den minstas gurglande läten. Det är att hoppa i storsäng och hoppa så nära lillasysters huvud som möjligt och se hur mamma reagerar.

Ibland är det så jäkla enkelt att vara mamma åt två. Ibland flyter allting bara på. Ibland kostar skrikande bebis en hundring på blocket och storebror betalar man lika mycket för att bli av med.

Ibland ilskeäter man nästan hela 200-grammaren från marabou själv. På en kvart.

Och imorgon är en annan dag. Tack gode gud för det!

En helt vanlig vab-dag, typ

Man ifrågasätter ju sin egen vettighet när man lär treåetthalvtåringen Bä bä vita lamm gick på restaurang.

Det var väl en timme sen och hittills har jag hört den kanske några hundratusen gånger. (Det kan låta som en överdrift, men det är inte säkert att det är det.)

Tack och lov har sången för tillfället fallit bort från barnets minne och han har övergått till att titta på Kirikou, en fransk barnfilm med västafrikanskt tema. Väldigt charmig och en trevlig variation till mer skräniga program. Edit, ca en sekund efter att jag skrev det där: Barnet vill byta film, eftersom ”lejonet är lite läskigt”.

Och om någon undrar om texten till Bä bä:

Sjung: Bä bä vita lamm, gick på restaurang
”Rappa”: Gissa vad han gjorde!
Bajsa under bordet!
Då kom polisen,
ridande på grisen.
Bä bä släppte fisen!
*prutta med munnen*
Bläääää!

Sugen (eller mer galen?)

När man ammar kan man bli vådligt sötsugen. (Och som vanligt betyder ”man” egentligen ”jag”.)

Idag tog sig detta nya, desperata, uttryck. Vi snackar väldigt desperat.

Förmiddagskaffet fick sällskap av.

En bit mandelmassa.

Som var kvar sen julbaket.

Väldigt randigt är det nya svarta

Så här kan det se ut när barnet själv bestämmer dagens outfit. Jag brukar inte va den som är den, som man säger. Men det här alltså. My eyes, My eyes!

Malou når nya höjder (tillsammans med Margareta)

Jag tror inte att jag har bloggat om Malou von Sivers förut. Det är lite konstigt, med tanke på att hon är ett av mina allra käraste hatobjekt i vardagen. Med tanke på att jag de senaste åren antingen har varit pluggerist eller sjukskriven har det ju blivit en del tittande på Baloo om morgnarna. (Eller förmiddagarna, som andra människor visst brukar kalla tiden mellan 10 och 12.)

Idag var Peter Settman, Margareta Winberg och Bea Szenfeld gäster. Jag låg i sängen och halvsov lite, men vaknade till när jag hörde Malou ställa den märkliga frågan ”Vad tycker ni om polacker?”. Man ser att alla gästerna reagerar på frågan – vad säger tanten?! Peter Settman är den som samlar sig först, och han svarar ganska exakt så som jag skulle ha gjort, alltså väldigt ironiskt. ”Ja, jag har ju alltid tyckt illa om polacker…” Här avbryter Margareta Jagförstårinteironi Winberg och säger ”Det har jag aldrig gjort!” varpå Peter fortsätter meningen med att nu när han träffat Bea har han heeelt ändrat uppfattning. Bea skrattar såklart åt ett kul svar på en korkad fråga.

Något senare ska gästerna berätta om vad de vet/tycker om varandra. Fram tills nu har jag egentligen inte haft någon uppfattning om Margareta Winberg mer än att hon är socialdemokrat och så har jag inte tänkt så mycket mer. Genom en liten anekdot lyckas hon effektivt presentera sig som ett imponerande humorbefriat pinneiröven-troll. (Inte troll som i internettroll, utan som i en fd klasskompis, som såg ut som ett troll och aldrig förstod skämt.)

Margareta Winberg berättade om när Peter var programledare för Svenska Spelgalan – hon jobbade tydligen för Svenska Spel på den tiden och kallar alltså galan så – och när han skulle presentera VD’n var denne som bortblåst. Istället för att säga något i stil med ”Vi vet inte riktigt var VD’n är just nu” hade Peter Settman sagt något så hemskt som ”Vi vet inte riktigt var han är just nu. Han kanske är på toaletten och kissar.” Alla utom den uppbragta Margareta Winberg fnissade åt detta, och Peter Settman som nu faktiskt mindes händelsen, kommenterade det hela med att VD’n faktiskt hade varit på toaletten!

I flera år har hon alltså varit upprörd över att någon insinuerat att hennes chef varit på toa. Det är när jag hör sånt här som jag förstår att folk kan chockas över mig, och mitt språkbruk, ibland.

Socker

Det kan mycket väl vara så att det sötaste i mitt liv just nu är när Esset nyser. Kanske inte just hur det ser ut, men hur det låter. Tänk ett litet, litet får. Om det kunde nysa (nyser får?) skulle det låta så!

Nyser gör man uppenbarligen även när man bara är en liten plutt (37 timmar gammal) och har en sond i nosen.

Bortskämd

Det blir ju lätt så att man läser en hel del föräldrabloggar när man a) är föräldraledig och har en himskans massa tid att bara sitta vid datorn och slösurfa, och b) precis har blivit mamma själv och plötsligt tycker att det är spännande att läsa om andra småbarnsfamiljers liv och leverne.

Jag inser att livet med två småknoddar (än så länge) fungerar oförskämt bra. Jag läser om storasyskon som slår både mamma och småsyskonet. Om saker som går i kras och möbler som välter. Men känner (peppar, peppar) inte igen mig i det jag läser.

Försiktigt klappar han lillasyster på kinden och pussar henne med filkladdig mun så att hon får vitt i ögonbrynen.

Det är inte ofta som hon får ligga ensam på sin filt på golvet.

Ibland händer det ju onekligen att hon börjar gråta när han vill för väl. Pussar när hon sover. Våldstrycker in nappen i munnen (för det gör ont i öronen! vrålar han med högre decibel än hennes valpiga skrik). Gungar babysittern så att den ser ut som en katapult.

Kanske är det för att jag redan är van vid bråk? Kanske för att vi har stångat oss igenom treårstrotset? Och fyat och nejat och hämtat på förskolan och ena dagen fått höra jo, han har bitits idag igen och nästa dag få höra att jo, han har ju blivit biten idag igen. Och vi har gått igenom det där och kommit ut på andra sidan. Och nu handlar bråken mer om att liten tror att han är stor och vill själv och kan själv och häller mjölk över hela bordet och städar badrummet med starka medel som treåetthalvtåringar inte ska spreja med för att det kan komma i ögat. Ja, och så handlar det såklart om kan du vara tyst en stund. För herrgud! så mycket en treåetthalvtåring kan prata. Särskilt när man själv försöker säga något.

När det tog fjorton försök att få se det där pluset förbannade jag ödet. Det hade ju varit så bra med tvååetthalvt år mellan barnen. Men såhär i efterhand kan jag tänka att det är rätt skönt. (Jätteskönt! tänker jag ibland.) Skönt att kunna prata med honom. Skönt att han själv tar fram en film ur hyllan, sätter den i spelaren 0ch sedan ber mig sätta på den, trots att han egentligen kan använda fjärrkontrollen själv.

På eftermiddagen kommer Barbatönt hem. Det är då H testar oss. Säger att han inte vill. Vill faktiskt ingenting. Och blir arg när vi säger att han slipper. Och blir arg när vi säger att han måste. Och blir minst lika arg när vi säger att han får bestämma själv. Vart man än vänder sig har man en enorm moment 22-liknande ända bak. Man vet att det handlar om att älska någon mest när han förtjänar det minst, eller vad man nu säger. Lätt att tänka, svårt att leva. Så jobbigt att vilja väl, men att inte nå fram.

Det är inte idyll hela tiden. Men när jag läser om hur svårt det är att få andra barnet känner jag att jag vill balansera lite. Säga att det faktiskt kan vara lätt. Man kan ta en buss till IKEA och stora barnet äter fisk och vill köpa en rävspeldosa till lillasyster och skriker högt att han dricker vin samtidigt som han provar trädgårdmöbler i en skön pose. Samtidigt kan lilla barnet sova eller äta lite tutte eller kanske bara flina mot en främmande tant som undrar vad den söta pojken i den gröna overallen heter.

Det är numera väldigt mycket funderingar kring vem som kan komma hem och sitta på de nya stolarna...

När rasten var över

Till slut blev det en tårta. Jäklar så god! Och väldigt stilig, men rätt snett placerad på fatet…