Det är nästan hundra miljoner år sen jag skrev senast och jag har nästan glömt bort hur man gör.
Sommarlovet har minst sagt sugit musten ur mig. Att ha ett sommarjobb har på många sätt och vis varit fantastiskt roligt. Jag har njutit av att komma iväg och träffa folk så gott som varje dag. Jag har fått göra någonting jag är bra på och det har stärkt mitt ego ordentligt, efter en del misslyckanden på universitetet. (Eller näe. Misslyckanden är att vara för hård mot mig själv. Men jag har haft det motigt på sistone, och sett väldigt lite glädje i studierna. Gör det mest för att bli klar nån jävla gång.)
En dag var jag ledig. Då gick jag och barnen till mitt jobb och fikade i bersån!
Dock har jag varit borta från familjen mycket mer än jag egentligen velat. Visst har det varit skönt att få vara ensam hemma i lägenheten då och då, men ändå vill jag ju helst av allt hänga med familjen i stugan. Gå till stranden med en korg fullknökad med badleksaker, melonklyftor och en läckande termos. (Okej, den måste inte nödvändigtvis läcka, men nu råkar den göra det.)
Ungarna har bråkat väldigt mycket. Troligtvis en kombination av ålderskriser (hej 6-åring! hej 2-åring!), det faktum att jag varit borta så mycket och att de inte har haft så mycket mer än sig själva att hänga upp sina liv på. Jag har hört att en del barn blir tajtare när de blir lämnade i varandras händer på det viset, men inte de här två filurerna. De är osams om det mesta hela tiden känns det som.
Nog för att jag avskyr hösten, men det är ändå skönt att sommarlovet är över nu. Rutiner, hämta, lämna, plugga, dricka kaffe, kanske extrajobba någon enstaka gång, äta mat i lugn och ro utan skrik å panik. Det blir bra det här!
