Helmer ammade jag tills han var knappt 7 månader. Första slattarna ersättning fick han redan på BB (eller på barnintensiven, som vi låg på, men det låter så himskans dramatiskt) eftersom han var rätt stor – en bit över fyra kilo – och hade svårt att gå upp i vikt i början.
Sju månaders helamning är väl varken särskilt lång eller särskilt kort tid. Det kändes mest av allt som en lättnad att sluta faktiskt. Även om jag aldrig fick ont pga. amningen i sig hade jag ändå en hel massa problem, som gjorde att det var rätt jobbigt. Inte ett endaste litet sår på brösten under sju månader! Däremot cirka tre miljoner eksem, som dessutom svamp stortrivdes i. Jag har en hudsjukdom från början, och den ballade ur fullständigt efter förlossningen. Psykiskt var det såklart jobbigast med så mycket eksem i ansiktet, men fysiskt var det hemskt att ha såriga sönderkliade bröst, som dessutom någon ville komma och vara nära flera gånger om dagen! (Min hud är jättekänslig mot värme.)
Alltså hade jag på sätt och vis inga jättehöga förväntningar/förhoppningar vad gällde att amma barn nummer två. Dock bestämde jag mig för att vara sjukt påläst. Jag läste varenda amningsblogg jag kom över och fick en hel del aha-upplevelser.
Aha! Ju mer jag ammar, desto mer mjölk kommer jag producera! Så att sitta som en bekväm ko i soffan hela kvällarna kommer i slutändan vara fiffigare än att ge ersättning just den tiden! Aha! Om jag ammar på natten frigörs spännande hormoner så att både jag och bebisen kan sova vidare! Etc. etc…
Så kom Stella. Hennes entré var ju minst sagt dramatisk, så i början var jag en aning förvirrad i mitt föräldraskap. Till stor del berodde det också på att vi bodde på olika avdelningar, hon och jag. Hon låg inne på barnintensiven och jag på någon eftervårdsavdelning för snittade. Inte förrän tredje dagen kom jag på att hon ju faktiskt var min unge, och att jag kunde testa att amma henne istället för att ge mat i sonden. Redan första försöket gick det finfint och så har det liksom rullat på.
Först tänkte jag att jag kanske skulle sluta när hon började med mat. Men så åt hon kanske inte så mycket alla gånger, så vi fortsatte ett tag till… Men till 1-årsdagen kanske det skulle vara lagom? Men då hade hon någon liten fas och behövde tutta vidare ett tag till… Så började hon på förskolan och då ville jag inte ta hennes trygghet ifrån henne…
Ibland har det varit väldigt lite amning. Kanske några gånger i veckan bara. Så plötsligt har hon blivit sjuk och inte velat äta. Äter dudde, däremot, det gör hon mer än gärna när hon är sjuk. Det har såklart känts jättebra, att veta att hon får i sig det hon ska, trots feber och jättekräkor.
Det faktum att hon har ”duddat” olika tider på dagen verkar lite ovanligt, men det är så det har funkat bäst för oss. Ibland har det varit nattetid som hon har varit på mig mest. (Då har hon faktiskt ofta förpassats till sin far, eftersom jag är rätt sömnstörd och de där trevlig hormonerna inte verkar funka efter nåt år…) När hon kommit hem från förskolan har varit ett annat tillfälle som en mysstund i soffan har passat fint. Eller varför inte en slurk före maten? Eller efter?
Sista månaden har det blivit mer och mer sällan. Och det finns mindre och mindre mjölk. Nu har det gått några dagar sedan sist. Då verkade Stella mer bekymrad och irriterad än gosig, så jag tror faktiskt inte att det kommer bli nåt mer duddande.
Lite sorgligt känns det. Särskilt när jag ser någon annan som ammar ett relativt stort barn. Men alltså. Allra mest känns det faktiskt skönt att det är över nu. Hejdå duddarna! Hej brösten!