Kanske borde gå till hittegodset?

Jag vet inte riktigt vart mina ord har tagit vägen. Som vanligt när jag är stressad över något sluter jag mig och orkar varken tänka på eller prata (eller skriva) om det. Tydligen inte om något annat heller.

Nästa vecka ska det bli kalas för Stella, och även det ska bli väldigt roligt blir jag också rätt matt när jag tänker på allt som ska fixas tills dess. Folk vill bo nånstans – räknar de med att bo hos oss?! Folk vill äta nåt – räknar de med att jag ska ordna det?!

(Och med ”folk” menar jag såklart vissa, särskilda personer och inte precis varenda kotte som är bjuden.)

Kalas är på samma gång det bästa och det värsta jag vet. Jag älskar att baka och laga mat, men är usel på att planera och blir alldeles stirrig och nervös när folk kommer med massa frågor innan allt är färdigt i mitt huvud. Även om jag har en lös idé känns det som att ingenting är ett dugg genomtänkt när jag blir tillfrågad om hur jag tänkt mig saker och ting.

Egentligen borde jag skriva en ordentlig lista, så att jag har svar på tal när de mest pushiga kommer med sina frågor, men jag är alldeles för trött och går istället och lägger mig. Imorrn kanske jag skriver lite lista… Eller en annan dag.

Annonser

Dementi

Till er som då och då söker efter ”Sveriges bästa lärarutbildning”:

Ni hittar den inte i Karlstad.

[slut på viktigt meddelande]

Trögo

När folk pratar om hur synd det är att sommaren regnar bort tänker jag mer ”Men vadå? Det är väl jättefint väder? Jag har suttit på en filt vid lekparken hur mycket som helst ju!”

Och så inser jag att de där härliga dagarna (veckorna) som jag satt på den där filten nog var nångång i maj eller så.

Alltså det där med att lägga märke till vädret. Inte riktigt min grej, uppenbarligen.

(Eh. Inte vara utomhus heller, kanske? Eftersom jag inte kan komma på att jag fått regn på mig särskilt många gånger alls. Och min hud är marginellt mörkare än en albyl. Som jag inte riktigt vet hur de ser ut, men gissar på panodilfärgade. Minus den blåa texten.)

En stillsam undran

Hur fasiken kan man tycka att ”hen är ett idiotiskt ord som jag aldrig någonsin kommer använda, särskilt inte om mitt eget barn”, men upprepade gånger (sisådär tre gånger om dagen på Facebook) kalla ungen för ”prinsessa”?!

Jag förstår verkligen inte.

 

Trotsboken

Åh, den här boken. Vad vore jag utan den? Ger kanske inte så konkreta råd, men precis som KP kunde bekräfta att man var normal kan den här boken bekräfta att monstret därhemma (och monstret man själv förvandlas till med jämna mellanrum) är precis som det ska!

Jag har inte orkat skriva så mycket om det. Ni vet, om man pratar om ett problem så finns det ”på riktigt”. Men å andra sidan kan det ju faktiskt vara så att trollen spricker om man tar ut dem i solen? Hur som helst så har vi haft det rätt jobbigt här hemma på sistone. Senaste månaden plus några veckor, ungefär. Det stora barnet, som har varit så himla harmoniskt och mysigt att umgås med har plötsligt fått horn. Vad vi än föreslår – äta glass, åka till stugan, läsa bok, se på film, duscha, leka med lego – så får man ett surt aldrig i livet!, eller helt enkelt det vill jag inte! med betoning på varje stavelse till svar.

Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att vi har uppåt tjugo-tretti konflikter om dagen. Minst! Att vara lugn, pedagogisk och kärleksfull är i längden omöjligt. Det blir vrål och bråk mest hela tiden. Och tårar. Jag är en sådan som gråter när jag blir arg, och gråter än mer efteråt, så många tårar har fällts de senaste veckorna.

Igår bara grät och grät jag. Så vansinnigt trött på det eviga bråkandet. Var är mitt barn?! Mitt roliga, charmiga, underbara barn, som jag älskar ända till rymden och hem igen! Hur jag än letade i mitt hjärta kunde jag inte hitta någon som helst kärlek. Det låter hemskt – och tro mig, det var det också! – men ett tag där på kvällen efter en riktigt, riktigt vidrig dag så tappade jag bort kärleken till mitt eget barn.

Ända in i märgen kände jag mig trött och ledsen, och visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till.

Satt och pratade med Barbatönt om hur vi upplever det. Hur trötta och ledsna vi är. Hur hemskt det är att känna så här.

Så kom jag ihåg den där boken. Den som vi bläddrade i förra året, när ett utvecklingssprång hos familjens (då) yngsta medlem fick tillvaron att gunga. Jag kom ihåg hur vi läste i boken. Läste högt ur den. Nickade instämmande. Skrattade och grät åt små berättelser från föräldrar som hade det precis som vi.

Så igår tog jag fram den igen. Bläddrade fram till sidorna om fyraåringen, där jag bland annat kan läsa

En 4-åring kan samarbeta, men är ofta allt annat än samarbetsvillig! 4-åringen kan vara gnällig och vägra och tycka att allt är fel. Inga kläder duger, inte den leken, inte den vägen hem, inte nu, inte sedan, inte den sången och så vidare. Och de vet precis hur det ska vara. De tror sig om allt och ska ständigt ha sin vilja igenom, trots att de ofta inte ens vet vad de vill.

Det är verkligen precis som det var med KP! Man går och oroar sig för något, och plötsligt en dag skriver de om mitt problem i tidningen. Och beskriver det som om de hade läst mina tankar. Så är den här boken. Och även den inte kan erbjuda några quick fixes, så får man veta att allt är normaaaalt. Det är som det ska. Bara den vetskapen gör att allting känns lite bättre idag.

Stella, fem månader

När jag tittade tillbaka lite i arkivet, för att se vad jag skrivit tidigare månader, trodde jag att jag hade glömt att tagga en månad. Jag hittade inlägg från när du blev en månad, två, tre och fyra. Men hade jag glömt när du fyllde fem?

Så slog det mig. Du är ju faktiskt bara fem månader. Just idag är det fem månader sedan läkarna tog dig ur min mage och jag fick träffa dig några timmar senare. Det känns mer och mer avlägset, hur läskigt och jobbigt det var när du kom till världen. Samtidigt tänker jag alltmer ofta på vilken hejdundrande tur det var att jag åkte in till sjukhuset, så att de så tidigt kunde upptäcka att du inte alls mådde bra i min mage.

Att du var så sjuk då kan man inte märka ett spår av nu. Förutom den där förkylningen när du var knappt två månader har du varit oförskämt frisk.

 

Det är nästan hur länge sen som helst vi var på bvc för att se hur du växer. Lite beror det på att vi råkade tappa bort din bvc-bok och tyckte att det var så himla pinsamt att vi inte vågade gå dit och erkänna det, lite beror det på att jag och din far är lite lata av oss… Nåja, om några dagar ska vi dit, så då får vi väl se om du växer som du ska. Jag är inte det minsta oroad. Sakta men säkert växer du i kläder som såg ut som tält när du fick dem för några månader sedan. Du har mestadels storlek 62 i kläder, även om 68 blir alltmer lagom och 56 ser pinsamt ansträngt ut om det inte är muddbrallor från Lindex.

Helmers giraffkostym i strl 68 sitter som en smäck! Och satt som en smäck!

När Helmer var lika gammal som du hade han redan ätit mat i en månad. På den tiden rekommenderades att man skulle börja vid fyra månaders ålder, med potatis mosad med bröstmjölk, vilket vi lydigt gjorde när han var fyra månader och tio dagar gammal. Nu sägs det istället att man ska vänta tills barnet är ett halvår och det tycker jag känns helt okej. Däremot får barnet gärna smaka på mat – riktig mat, och inte bara potatis och bröstmjölk. Eftersom du är så himla nyfiken på vad vi håller på med vid matbordet har det känts naturligt att låta dig smaka lite. Yoghurt, köttfärssås, fetaost (av misstag! jag skulle ju bara skoja lite!), majskrok och nektarin har du fått smaka. Säkert något mer också, som jag inte kommer ihåg just nu.

På stora bilden äter Stella nektarin. På de små bilderna käkar Helmer potatis för första gången.

Din favoriträtt är alltså fortfarande mammas mjölkbar. Hur ofta och länge du äter varierar väldigt mycket, både på dag- och nattetid. Vissa nätter äter du tre-fyra gånger, men mer ofta tar du sista målet vid midnatt och äter frukost tjugo i sju. (Du är en mästare på att vakna 6:37! Har hänt tre gånger!) Sisådär ett mål om dagen brukar bestå av ersättning. Vi har suttit ihop i varandra ett tag du och jag nu, och medan vissa mammor tycker att det är det finaste som finns är jag den där typen som behöver lite space emellanåt. Då är det perfekt att du istället sitter och myser med en flaska ersättning i pappas famn.

Kan själv!

Du är en väldigt social och glad liten person. Nu i sommar har vi haft besök av såväl kusiner som mormor som storebrors kompisar på kalas. Alla (ja, förutom kanske Helmers polare) har velat bära runt på dig och gosa med dig, och du har trivts finfint tillsammans med dem alla. Den du tycker allra mest om är fortfarande din storebror. Det räcker med att du hör hans röst så börjar du le, för att inte tala om när du ser honom. Står han framför dig spricker du upp i ett tandlöst leende, men om han går iväg glider en orolig skugga över ditt ansikte och du vänder huvudet på exorcistvis för att inte tappa bort honom.

I förrgår träffade vi en av Helmers dagiskompisar när vi var på väg från affären. Sami var väldigt nyfiken på dig och kunde inte låta bli att kika ner i vagnen och kittla dig. Du tyckte att det var helskoj och började snart att skratta! Det kanske inte låter så märkvärdigt, men faktum är att du är väldigt snål med dina skratt. Det är inte ett dugg svårt att få dig att le, men skrattar gör du bara om något riktigt festligt händer.

Vrider huvudet och spejar efter brorsan…

Dina favoritleksaker hittills är en sån där skrammelring med plastfrukter på, samt dina nappar. Nappar är lite spännande och speciella verkar du tycka, eftersom man både kan suga på den där silikongrejen på ena sidan, men även gnaga på den lite hårdare ringen på andra sidan, eller slicka på hårdplasten på sidorna. Förutom napp gillar du även att suga på tummen, eller hela handen om du är på det humöret. Jag var en tumsugare av rang, så det är väl inte helt omöjligt att du också blir det så småningom.

Slickar lite på salladsbestick, som också är en uppskattad leksak.

Du börjar bli alltmer rörlig. Häromveckan ålade du till och med! Då låg du nakenfis på trägolvet i stugan med en riktigt spännande leksak framför dig. Den var tydligen så spännande att du ville få tag på den. För att komma framåt drog du dig fram med armarna och sköt ifrån med fötterna. Det gick inte fort, men du kom fram till leksaken till slut! Hemma i lägenheten i stan ligger du oftast på ett fårskinn när du ligger på golvet, och det är inte lika lätt att åla där. Dock vänder du dig helt obehindrat nu, både från mage till rygg och vice versa. Senast i morse hade du rullat iväg nån meter åt sidan och låg och slickade förnöjt på gardinen när jag kom tillbaka från köket där jag hämtat kaffe.

Busted!

Det är en sådan glädje och ynnest att få följa med i din utveckling! Nästan varje dag händer något nytt, och nästan varje dag undrar jag om det verkligen är möjligt att älska någon så mycket. Jag är så glad att det var just du som låg i min mage och kom ut för att bo här hos oss.

Grattis min lilla tant på femmånadersdagen!