Vad var det som hände egentligen?

Jag läste igenom mitt inlägg om Stellas förlossning nyss och insåg att jag faktiskt inte har skrivit vad det var som hände. Jo, om mina känslor har jag ju skrivit. Man kan väl säga att jag har vältrat mig i själva upplevelsen av att tvingas göra ett katastrofsnitt, utan att ens partner ens en gång hunnit komma till sjukhuset.

När man satte CTG på mig syntes det ganska snabbt att barnets hjärtljud gick ner för varje sammandragning. (Sammandragning är samma sak som värk, men låter på något vis lite mindre smärtsamt och lite mer …som att kroppen bara jobbar på.) För att få bättre koll på hur barnet egentligen mår kan man sätta en liten mätare – en skalpelektrod – på barnets huvud. För att få den på plats så måste man ha sönder fosterhinnorna, och då går också vattnet. I mitt fall var vattnet väldigt färgat av att Stella hade bajsat i vattnet. Knallgrönt var det! Vackert, men fruktansvärt otäckt att mitt barn låg däri.

Till en början gick bara hjärtljuden ned en aning i sammandragningarna, och det är (som jag har förstått det) inte särskilt ovanligt. Det är helt enkelt jobbigt för en bebis att födas. Men i Stellas fall var det så att hjärtljuden blev sämre och sämre ju mer tiden gick. Det var då läkaren fattade beslutet att Stella måste ut med en gång.

I princip i samma sekund som jag sövdes började man skära upp min mage för att ta ut henne. Hon hade en enda liten ynka poäng på apgar-skalan. Man mäter fem olika ”funktioner” hos barnet (hudfärg, puls, retbarhet/reflexer, muskeltonus och andning) och varje funktion kan ge två poäng. Max är alltså 10 poäng. Jag upprepar: hon hade en poäng. Den fick hon eftersom hjärtat trots allt slog, om än inte med full funktion. Däremot var hon helt blå, slapp och utan andning.

Efteråt undersöktes moderkakan noggrant, men man hittade egentligen inget fel på den. Inga proppar eller liknande, som kunnat orsaka det hela. Man vet helt enkelt inte varför det blev så jobbigt för henne där på slutet, eller varför hon var så sjuk.

Det kan låta så jäkla läskigt med katastrofsnitt. Det var jäkligt läskigt! Men jag är så innerligt glad och tacksam att just den läkaren fattade just det beslutet just då. Det hade inte varit fel av honom att avvakta lite. Han visste att min man var på väg och hade kunnat vänta en liten stund till. Men nu bestämde han – denne märklige, tystlåtne man iklädd för stor läkarrock och med barnsligt ansikte – att barnet skulle ut omedelbart. Jag tror inte på gud. Ändå tackar jag gud varje dag för att hon kom ut så snabbt. För att hon blev frisk så snabbt. För att vi kom hem efter bara fem dagar. För att hon är min älskade, galna Belbas Buse idag.

18. Kanske en komplikation

Stella föddes ju med katastrofsnitt. Eftersom man inte hinner duscha i bakteriedödande medel innan ett sådant snitt är risken större för infektioner än om man föder med planerat snitt.

Jag märkte att jag hade en lätt feber efter snittet, men hade fått för mig att det kan vara normalt. Tydligen är det dock inte helt normalt att ha feber i två veckor… Det visade sig att jag hade en infektion, såklart. Den var inte särskilt svår att bli av med när jag väl hade identifierat problemet. Jag fick penicillin och snart var infektionen ett minne blott.

Nu vet jag inte om jag har googlat för hafsigt, men det verkar som att det inte är helt ovanligt att man får bråck efter kejsarsnitt. Särskilt inte om man fått en infektion. Ett bråck är, om jag nu inte googlat för hafsigt, som ett hål i bukhinnan. Genom det hålet kan tarmar och annat, som inte bör sticka ut, sticka ut.

På ena sidan av magen har jag en längre tid känt som en knöl, ungefär vid snittet. Eller knöl – klump kanske den ska kallas? När jag trycker lite på den verkar den kunna åka in igen, och det låter jättemärkligt när jag gör det. Mullrar som om tarmarna fått spatt, liksom. (Och jag har oftast en rätt tyst och snäll mage annars.)

Nu har jag ju haft det här himskans länge. Ett år. Ett och ett halvt, till och med? Kanske längre. Och nu ska jag faktiskt träffa en läkare och vädra mina funderingar. Ska bli intressant att höra vad det kan vara, och vad man kan göra åt det.

Om att inte kunna blogga om sin förlossning i realtid

Apan har precis fått sitt tredje barn, och har delat med sig både på instagram, twitter och sin blogg under förlossningens gång. Den första bilden kom ut på nätet nästan samtidigt som lilla Freddie lämnade sin mammas mage.

Apans första kort på sin färska bebis!

Som jag fattar det så har en och annan grinolle tyckt till om detta. (Exempelvis är det en kommentator inne hos bloggkommentatorerna som ”baxnar över det gränslösa i sociala medier”, och detta enligt egen utsago varje dag.)

Min reaktion är inte att jag ”baxnar”. Jag förfasas inte heller över någon gränslöshet när jag ser bilden på det pinfärska barnet. Istället blir jag gråtig och väldigt avundsjuk.

Min senaste förlossning hade jag en idé att den skulle bli lite som Annas. Jag var så himla glad att jag kom in på rum sju, eftersom det är det som ligger närmast det enorma badkaret. I veckor hade jag sett framför mig hur jag skulle ligga i det där jättebadkaret och hantera värkarna med jämnmod. Jag skulle dricka nyponsoppa och äta limpmackor. Min sambo skulle vara ett lika starkt stöd som förra gången, och tillsammans skulle vi gråta när bebisen mötte dagens ljus.

Nu blev det ju inte riktigt så.

Eftersom bebisen hade legat i säte av och till (hej jättemycket fostervatten!) åkte jag in för att göra en koll av fosterläget nästan med en gång när värkarna hade startat. Min sambo var inte med, eftersom jag ”bara skulle göra en koll”. Den kollen visade a) att bebisen visserligen låg med huvudet nedåt men b) att den inte mådde tiptop. Så jag ringde min sambo och sa åt honom att det var dags att lämna blivande storebror till barnvakterna. Bara minuter efter att vi hade lagt på luren gick bebisens hjärtljud ner. Fram tills dess hade de varit lite svajiga, men inte oroväckande.

Plötsligt var allting som i ett avsnitt av Cityakuten. Man sprang med min säng genom långa sjukhuskorridorer och jag såg taket rusa förbi ovanför mig. Nästan hela tiden skrek jag min sambos namn. Jag var rädd. Fullständigt livrädd. Det sista jag minns av mitt yngsta barns förlossning är hur det pirrar och svider i armen när narkosmedlet sprutas in i mig. Först då slutade jag vara rädd.

Det blev inga limpmackor. Inget badkarsbad. Inget flåsande. Ingen ”ring of fire”. Inga krystningar ackompanjerade av dova skrik. Ingen bebis som skrek när hon kom ut.

Ingen bild på instagram när hon var två minuter gammal.

Istället blev det ett katastrofsnitt. Några timmar på uppvaket innan jag för första gången fick träffa min dotter.

Den allra första bilden jag tog på min bebis. (Fem timmar och 45 minuter efter att hon kom ut.)

Jag är vansinnigt avundsjuk på Apan, som verkar ha haft en så himla fin och harmonisk förlossning. Tänk att ha det så avslappnat och mysigt att man orkar blogga mitt i all smärta! Bilderna som Anna har lagt upp är urfina och en skön motpol till skräckberättelser som mina. Om hemskheter, smärta och ibland ren skräck tycker jag att man får höra alltför mycket. Men att en förlossning faktiskt kan handla om att dricka nyponsoppa i badkaret, och att man kan ha sinnesnärvaro nog att ta kort under tiden, det har åtminstone jag sett alldeles för lite av.

Perspektiv

Häromdagen kom jag att tänka på en lite larvig sak som hände under Stellas förlossning, innan allting blev kaos och jag katastrofsnittades.

Till middag den kvällen åt vi mat med fullständigt obscena mängder vitlök. (Det blir ofta så när jag kommer igång.) Med andra ord var min andedräkt ganska …skarp, kan vi säga. På grund av det tyckte jag att det var jättepinsamt att profylaxandas och försökte liksom hålla tillbaka med flåsandet, trots att det hjälpte väldigt bra.

Jag minns att undersköterskan skrattade åt mig, som först bad om min väska (läs: var smått hysterisk för att jag inte fick väskan fort nog) för att leta rätt på tuggummi och bara en kort stund senare bad om hjälp att spotta ut det. Det visade sig nämligen vara väldigt knepigt att tugga tuggummi och suga i sig lustgas samtidigt!

Lite av lösningen ligger väl i och för sig i den där sista meningen  – jag började ta lustgas och slutade bry mig om hur jag luktade. Ja, och sen gick det ju som det gick och en stinkande mun var inte längre något att bry sig om.

Liksom lite punkterad

Ja, luften har liksom gått ur mig och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva just nu. Har påbörjat ett par inlägg, men kan inte komma till saken riktigt.

Skulle på återbesök på specialistmödravården idag. Jag trodde ju att det var ett samtal som var till för mig och Barbatönt tillsammans, eftersom det blev katastrofsnitt och han inte ens hann in till sjukhuset innan Stella kom ut. Vi hade fixat barnvakt till storebror och såg verkligen fram emot det här samtalet.

När vi så står i receptionen på specen hinner jag knappt säga vilka vi är och vem vi ska träffa förrän den barska sköterskan säger att bebisen ju inte kan följa med in! Jag visste inte hur nervös och spänd jag var inför det här mötet, men tårarna bara började forsa när hon sa det hon sa, på det sätt hon gjorde.

Skulle jag än en gång ensam gå igenom något jobbigt på det jävla, jävla sjukhuset?

För det jag var mest rädd för var nog att läkaren skulle säga att min kropp är totalt jävla ogästvänlig och inte ska bära några barn över huvud taget för se hur det har gått för de två jag har. Båda har blivit överburna och bajsat i fostervattnet och hamnat på barnintensiven trots att de väger dubbelt så mycket (eller mer!) som prematurknattarna. Skulle jag bli tvungen att höra läkaren berätta det utan att hålla Barbatönt hårt i handen?

Vi blev erbjudna att ha samtalet i korridoren, men det kändes inte som ett vettigt alternativ det heller.

Det slutade med att jag ensam gick in och pratade med honom. Och det gick bra.

Mycket tack vare att jag redan fått en journalkopia och faktiskt visste en del om vad som hade hänt. Då, i februari, fattade jag aldrig hur dålig Stella var när de plockade ut henne. Men i journalen kunde jag läsa att hennes apgarvärden var usla. Första minuten hade hon en etta. Det tog en stund innan jag verkligen fattade vad det betydde. Jag orkar inte gå in på hur man räknar ut apgarpoängen, men vad en etta innebär är att barnet mår riktigt, riktigt dåligt. Den där enda poängen fick hon för att hjärtat slog. Men hon fick noll poäng för sin hudfärg. Noll poäng på retbarhet. (Helmer fick full pott på den – vrålade NÄÄÄ så fort han var ute!) Noll poäng för muskelaktiviteten. Och noll poäng på andning.

Det kan låta larvigt att säga att marken öppnar sig framför ens fötter när man blir chockad. Men det var det som hände när jag insåg: Hon andades inte när hon kom ut. Kunde inte andas. Blå. Slapp. Tyst. Kunde inte andas. Jag sögs ner i ett hål.

Precis när jag låg där i sängen för någon vecka sedan. Googlade apgar och föll ner i ett hål. Då kändes det så jävla dumt att läsa journal och googla. Läkaren borde ha berättat det här istället, tänkte jag. Men nu var det skönt att jag var beredd. Visste om hur dåligt det var. Då. Och att det bara blev bättre. Faktiskt är bra nu. Det är bra nu!

Istället för att berätta det här berättade läkaren nu att moderkakan hade blivit analyserad, och att det enda man egentligen kommit fram till var att man inte kommit fram till något… Det fanns en infektion i moderkakan, men om det var på grund av den, eller bara slumpen, som det blev som det blev visste man inte.

Det bästa han sa var i alla fall att han inte kunde se några invändningar mot fler barn. Möjligtvis finns det anledning att göra kontroller mot slutet av graviditeten, men annars är det fritt fram. Inte för att jag känner något enormt syskonsug just precis idag. Men jag vill veta att möjligheten finns. Någon gång i framtiden kan min livmoder inhysa ännu ett liv.

Det här med kroppen efter bebis

Alltså. Jag förstår inte riktigt vad det är som pågår, men antar att det (som så mycket annat i preggo- och postpreggosvängen) är normaaalt.

Efter förlossningen kommer något skojigt som heter avslag. Det finns tydligen folk som tror att man slipper det om bebisen plockas ut magvägen istället för genom snippeluran, men det gör man inte alls, för det har ju med livmoderns läkning att göra och därinne har bebisen onekligen bott en stund, oavsett hur den sedan kommer ut. Avslaget kan se ut lite hur som helst, och det kan jag lova att det har gjort de senaste fem veckorna.

För sisådär en dryg vecka sen bytte det skepnad rätt drastiskt. Från att se ut som att det tänker ta slut till att vara alldeles jätterött och göra mig lite orolig. När jag ringde till rådgivningen på gyn visste de inte alls vad det kunde vara. Deras starkaste gissning var att mensen var tillbaka, men med tanke på att den tog flera månader på sig att komma tillbaka när jag delammade H verkar det ju konstigt att den återkommer efter knappt fyra veckor nu, när jag helammar. Att jag inte haft ett dugg ont är ju också lite konstigt om det skulle vara mens. Nu, efter att ha blödit (eller blogat, som det heter på värmländska!) rött i typ tio dagar, börjar det äntligen sina. Men. Plötsligt känns det som att jag har fått mensvärk! Fattar nada.

Och jag orkar bara inte ha nån komplikation nu. Vill bara vara frisk och pigg och glad. Så jag bestämmer mig för att det ryggonda helt enkelt kommer för att jag har gått omkring för mycket i mina väldigt platta skor. Och när man går omkring i väldigt platta skor på asfalt får man faktiskt ont i ryggen, så att det kan kännas lite som mensvärk.

Ännu mer sjukhussnack

Ända sedan jag kom hem har jag haft ont i snittet, särskilt på ena sidan, och feber på kvällarna. Det där med att ha ont tänkte jag var normalt – det är ju ändå en rätt stor operation som har gjorts. Febern kändes väl inte riktigt lika normal, men eftersom den aldrig blev högre än 38,5 orkade jag inte söka för det. Det blir liksom alltid ett sånt projekt när man ska iväg till doktorn. Man ska komma dit och man ska hålla bebisen nöjd och helst ska det inte vara på någon tid då storbarnet riskerar att somna, för då tror han kanske att mamma aldrig kommer hem igen. Hå hå, ja ja.

Men i lördags hade jag så himskans ont i kroppen på ett sånt där influensavis att jag lovade mig själv att ringa och söka hjälp oavsett hur jag skulle må på söndagen. (Ville ju inte ringa på lördagen. Dels för att Ranelid skulle vara med i mello, dels för att det är så himla mycket skönare att sova i sin egen säng än att sitta i ett väntrum någonstans.) Mådde såklart mycket bättre på söndagen, men ringde faktiskt ändå.

Först hamnade jag på vårdcentralen, där de svor över sjukvårdsupplysningens inkompetens. Eftersom mitt problem berodde på en operation anser inte vårdcentralen att det är deras grej att kolla på det, utan att man ska till sjukhuset istället. På akuten fick jag såklart vänta i närmare tusen år. Som en extra bonus innehöll väntrummet inte bara de sedvanliga snorbarnen och folket med håglösa blickar, utan även en lodis som luktade så jävulskt mycket bajs att folk vände i dörren till det väntrum där han satt. Det var alltså minst sagt trångt i det väntrum där herr Brunbak inte befann sig.

Så småningom fick jag träffa en läkare som var ungefär fem år gammal. Det var som tur var en väldigt trevlig femåring, som dessutom tyckte att det var en bra idé att jag kommit dit. När han tryckte på snittet/ärret kom det ut en massa goffs, och så ska det helt klart inte vara. Efter sex timmar i sjukvårdens klor kom jag äntligen hem, utrustad med ett recept på enormt stora turkosa kapslar (de matchar köksstolarna!) som ska göra att det inte kommer mer goffs ur såret.

(Bilden föreställer mig när jag ligger och stirrar på en plansch och några lyfthjälpmedel inne på akuten. Gylfen har jag inte orkat stänga.)