Jag läste igenom mitt inlägg om Stellas förlossning nyss och insåg att jag faktiskt inte har skrivit vad det var som hände. Jo, om mina känslor har jag ju skrivit. Man kan väl säga att jag har vältrat mig i själva upplevelsen av att tvingas göra ett katastrofsnitt, utan att ens partner ens en gång hunnit komma till sjukhuset.
När man satte CTG på mig syntes det ganska snabbt att barnets hjärtljud gick ner för varje sammandragning. (Sammandragning är samma sak som värk, men låter på något vis lite mindre smärtsamt och lite mer …som att kroppen bara jobbar på.) För att få bättre koll på hur barnet egentligen mår kan man sätta en liten mätare – en skalpelektrod – på barnets huvud. För att få den på plats så måste man ha sönder fosterhinnorna, och då går också vattnet. I mitt fall var vattnet väldigt färgat av att Stella hade bajsat i vattnet. Knallgrönt var det! Vackert, men fruktansvärt otäckt att mitt barn låg däri.
Till en början gick bara hjärtljuden ned en aning i sammandragningarna, och det är (som jag har förstått det) inte särskilt ovanligt. Det är helt enkelt jobbigt för en bebis att födas. Men i Stellas fall var det så att hjärtljuden blev sämre och sämre ju mer tiden gick. Det var då läkaren fattade beslutet att Stella måste ut med en gång.
I princip i samma sekund som jag sövdes började man skära upp min mage för att ta ut henne. Hon hade en enda liten ynka poäng på apgar-skalan. Man mäter fem olika ”funktioner” hos barnet (hudfärg, puls, retbarhet/reflexer, muskeltonus och andning) och varje funktion kan ge två poäng. Max är alltså 10 poäng. Jag upprepar: hon hade en poäng. Den fick hon eftersom hjärtat trots allt slog, om än inte med full funktion. Däremot var hon helt blå, slapp och utan andning.
Efteråt undersöktes moderkakan noggrant, men man hittade egentligen inget fel på den. Inga proppar eller liknande, som kunnat orsaka det hela. Man vet helt enkelt inte varför det blev så jobbigt för henne där på slutet, eller varför hon var så sjuk.
Det kan låta så jäkla läskigt med katastrofsnitt. Det var jäkligt läskigt! Men jag är så innerligt glad och tacksam att just den läkaren fattade just det beslutet just då. Det hade inte varit fel av honom att avvakta lite. Han visste att min man var på väg och hade kunnat vänta en liten stund till. Men nu bestämde han – denne märklige, tystlåtne man iklädd för stor läkarrock och med barnsligt ansikte – att barnet skulle ut omedelbart. Jag tror inte på gud. Ändå tackar jag gud varje dag för att hon kom ut så snabbt. För att hon blev frisk så snabbt. För att vi kom hem efter bara fem dagar. För att hon är min älskade, galna Belbas Buse idag.
