Idag flög en stekt sparv in i munnen på mig

Jag vill egentligen inte jinxa något. Samtidigt är jag så himla glad och sprallig och mallig, så jag kan liksom inte låta bli att berätta!

Min arbetssituation har på sistone varit minst sagt osäker. 31 augusti var den sista dagen som jag var schemalagd och efter det har jag fått jobba extremt lite. Den här veckan har jag bara jobbat några timmar varje kväll, då den andra anställda inte har kunnat stanna så sent. Men nästa vecka är det mammavecka, vilket innebär att jag inte kan jobba sena kvällar, vilket i sin tur innebär att jag inte behövs alls.

Nå. Plötsligt så ser jag ett missat samtal på mobilen. Och när jag lyssnar av svararen så visar det sig vara rektorn på en grundskola lite utanför stan, som undrar om jag är intresserad av att jobba som tysklärare där.

Nu är det ju som så att jag borde kunna tyska. Jag har trots allt läst språket i fem år i skolan, och så bodde jag där några månader i början av 2000-talet. Jag kan vara så snäll mot mig själv att jag erkänner att jag inte på något sätt är skitdålig på tyska. Men. Jag är verkligen inte så bra att jag kan kalla mig bra. Verkligen inte.

Samtidigt är det ju så att ett jobb är ett jobb. Och även om det där jobbet nu råkar vara ett vikariat i tyska så är det i slutänden just ett jobb. Det är bara 40 %, men förhoppningsvis kommer lärare vara sjuka lite då och då, och då hoppas jag såklart på att få hoppa in. Och även om man verkligen inte blir rik på 40 % av en lärarlön så kommer det åtminstone täcka hyran och räcka till lite mat, så att jag inte behöver ha ont i magen och sömnsvårigheter de kommande månaderna.

Har jag förresten nämnt att jag inte har sökt det här jobbet? Att den här rektorn på något vis bara har hittat mitt nummer och ringt det. Helt sjukt, i dess allra bästa bemärkelse!

Ännu mer om sommaren 2016

Förutom att jobba som en gris så har jag också…

äh, vafan! Jag har i princip inte gjort något mer än att jobba känns det som.

Jo, jag har levt min första sommar som singel sedan sommaren 2005. Om jag skrev här fullständigt anonymt och i full förvissning om att ”rätt” personer läste så skulle jag kanske kunna skriva en mer utförlig analys om hur det har varit, men nu är så icke fallet och därför lämnar jag den biten hyfsat utanför.

Inte för att jag har levt något rafflande liv med nya famnar hit och dit (eller?!), utan för att en hel del känslor och tankar ändå har bubblat upp. Både positiva och negativa. Det har varit spännande att möta och lära känna sig själv, såhär 10 år senare. Vem är jag nu? Vad vill jag? Vad gillar jag? Vad ogillar jag?

Helt kort kan jag säga att jag är väldigt nöjd med att inte vara i ett förhållande. Med det menar jag alltså att jag a) känner mig tillfreds med beslutet att skiljas och b) känner mig än mer tillfreds med att vara singel.

 

Någon slags sammanfattning

Sommaren har gått.

Eller om den har flugit?

Jag har sammanfattat den i ”min riktiga dagbok” som den bästa sommaren i mitt liv. Delvis också den sämsta, men framför allt den bästa. (Hurra!)

Jag har aldrig jobbat så mycket förut. Detta i dubbel bemärkelse: aldrig har jag lämnat in en så fullsprängd timrapport, och aldrig har jag slitit så jäkla mycket. Väldigt mycket i motvind, eftersom jag fått käcka tillrop som ”du har helt fria händer”, men de där händerna har visat sig vara bakbundna till den milda grad att jag ibland inte kunnat röra mig alls. För hur lätt är det att vara inköpsansvarig med en budget på låt säga 100 kr, när bara de grundläggande behoven ligger på ungefär 275 kr? (Det där var alltså bara hittepå, för jag vill inte skriva ut allt.) Att då bara få höra att man måste planera bättre har känts som upprepade lavetter rakt i ansiktet.

Detsamma har gällt flera andra frågor på mitt arbete. Jag har getts förutsättningar som inte på något vis är rimliga att göra någonting vettigt alls av, och sedan fått antingen rena utskällningar eller allt oftare syrliga kommentarer om att jag/vi måste planera bättre.

Men vet ni vad? Om man bara får en hög med hundskit och lite kakao så är det väldigt svårt att servera det som kladdkaka, även om färgen kanske blir rätt okej så kommer kunderna/gästerna upptäcka bluffen! Jag lovar! Och om man har tre liter vatten så är det väldigt svårt att fylla en femlitershink. (Det sista var alltså en fiffig liknelse över hur svårt det kan vara att lösa frågan om personalbrist, hur bra man än planerar.)

Nåja. Allt detta gnäll till trots så har den här sommaren varit helt fantastisk! Jag har, trots otaliga trampningar och rena mosningar, växt ungefär hundrasjutton meter. Det lilla crew som jag har haft omkring mig har varit SÅ fantastiskt. Ni vet såna där övningar, där man ska våga falla bakåt och lita på att man blir fångad? Med de som jag har jobbat med i sommar har den tilliten varit 100 %. Om jag vore en sådan person som pratade i termer av 110 % skulle jag till och med skriva det, men nu är jag för trist för att skriva så. (Vad gäller ledningen hade jag aldrig i livet vågat göra en sådan övning, utan snarare räknat med att de lagt dit en spikmatta eller nåt att landa på. Och då menar jag inte en sån med plastpiggar, utan the real deal med rediga metallspikar.)

Det finns mer att skriva om denna sommar, om jag nu ska göra (ännu) ett försök till comeback. Och det ska jag väl? Ja, det ska jag.

Utsövd!

Känslan när man vaknar runt 7:30 på morgonen och faktiskt känner sig utsövd för en gångs skull! [hade jag bloggat från telefonen skulle en tumme-pekfinger-ihop-i-en-ring-emoji sitta fint här]

Efter koniseringen igår sov jag runt sju timmar, och tänkte vafan, nu kommer jag aldrig kunna sova inatt. Sen käkade jag middag och glodde på tv några timmar. Gick och lade mig. Lyssnade på P3 Serie i kanske tre minuter. Sedan somnade jag, uppenbarligen, eftersom jag vaknade sju timmar senare.

(Att jag var så vansinnigt trött har nog (eh!) inget med själva ingreppet att göra. Snarare med att jag var så himla nervös att jag självmedicinerade med medicin som jag egentligen fått utskriven mot sömnproblem pga. eksem, men som också används i samband med ångest, social fobi o.dyl. Kanske inte att rekommendera, men det var bra för mig just där, just då.)

Idag ska jag jobba hejvilt. Har varit lite nervös för det, men som det känns nu så kommer det gå finfint. Jag blöder inte särskilt mycket alls, vilket jag var lite orolig för. Inte så kul att ha ett jobb där man ibland hinner gå på toa noll gånger på nio timmar om man ska blöda som en nyslaktad gris!

Konisering

Så. Idag var jag på sjukhuset för att göra min konisering, eller slyngdiatermi som det också heter.

Det har varit en hel del turer fram och tillbaka om hur den ska utföras. Jag ringde ju och bad att få göra den under narkos, men så blev det något missförstånd så att jag ändå bokades in för att göra ingreppet under lokalbedövning.

Läkaren som mötte mig var superlugn och berättade att hon sett i min journal att jag helst velat göra ingreppet sövd. Tack vare hennes lugna utstrålning och min egen inställning: att vara totalt öppen med hur rädd jag var, så gick allting bra.

En sköterska hade en varm hand på mitt iskalla ben. Jag berättade för dem hur jag funkar (”om jag pratar väldigt mycket är jag nervös, om jag blir helt tyst går jag in i mig själv, och det är något positivt”) och de stöttade mig och berättade hela tiden vad de gjorde, och varför det lät och luktade som det gjorde.

För låter och luktar gör det! Det brummar jättehögt av en (typ) fläkt/sug och det luktar rätt mycket bränt, ungefär som lödkolvarna på träslöjden…

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes alls, men det var åtminstone inte smärtsamt. Det mest osköna var, precis som hos tandläkaren, att få bedövning! Även om lokalbedövande salva användes innan själva sprutan så kändes det rätt ordentligt.

Nåja. Nu är det äntligen gjort och nu återstår ytterligare väntan.

Andas ut! (Nästan i alla fall)

Häromdagen damp det ner två brev med landstingslogga på min hallmatta. Äntligen!

Det ena brevet berättade att mina cellförändringar finns kvar och att jag inom kort skulle kallas till kvinnosjukvården för en slyngbiopsi. (Det som brukar kallas för konisering, eftersom den bit av livmodertappen som man tar bort är konformad, om jag inte har missförstått det alldeles.)

Det andra brevet var just den där kallelsen som skulle komma inom kort. Jo, det var ju inom väldigt kort!

I det här brevet stod det dock ingenting om någon slyngbiopsi (som jag i min journal på nätet har snokat rätt på att jag ska göra), utan bara att jag ska göra en undersökning.

Cellprovet som togs nyligen vid den gynekologiska cellprovstagningen visar att det finns cellförändringar på livmodertappen. Cellförändringar är inte detsamma som cancer, men vi rekommenderar en undersökning av en gynekolog.

Vid besöket hos oss får du träffa en gynekolog som berättar mer om behandling vid cellförändringar, svarar på dina frågor och gör en gynekologisk undersökning.

Området med cellförändringar sitter ytligt på livmodertappen och kan oftast tas bort i lokalbedövning redan vid besöket. I vissa fall kan det vara lämpligare att göra ingreppet på vår operationsavdelning vid ett senare tillfälle.

Jag antar att det är det där som kan tas bort med lokalbedövning som är slyngbiopsin. Och jag säger bara en sak. Aldrig. I. Hela. Jävla. Livet. Att. Jag. Gör. Det. Med. Bara. Lokalbedövning!

Den där kolposkopin (nej, det har inget med stjärtundersökningar att göra, även om det stavas nästan likadant) var bland det värsta jag gjort i sjukvårdssammanhang! Jag vill gärna vara positiv och säga att det är lika normalt att gå till gynekologen som till öronläkaren, men jag avskyr det verkligen! Att ligga där utfläkt och ha främmande människor som rotar och gör mig illa.

Så. Nu ska jag försöka lyckas med det omöjliga och inte bara få tag på en vårdavdelning som har ungefär tre sekunders telefontid om dagen, utan även övertyga dem om nödvändigheten i att jag slipper göra min undersökning i vaket tillstånd.

Edit: Jag önskar att jag hade fått en sån här kallelse istället (från ett ställe som dessutom skriver saker som ”Operationen kan göras i lokalbedövning men på Läkargruppen gör vi oftast operationen i kort narkos.”)!

Äntligen en to do-lista jag kan följa med glädje!

Hur ofta skriver man inte to do-listor av typen ”städa badrummet, gå ut med pappersinsamling, köpa växtnäring, få bort den mystiska fläcken i hallen”? Alldeles för ofta, tycker jag!

Men häromdagen gick jag in hos Erika kan berika och blev sådär varm i hjärtat som jag väldigt ofta blir av hennes blogg. (Är i hemlighet våldsamt kär i hennes snart 4-åriga tvillingar Olof och Greta!)

En lista – vackert illustrerad dessutom! – över 13 saker att göra i juni.

Och baske mig! Den här listan ska jag verkligen se till att följa!

(Så får vi se hur det blir med den mystiska fläcken i hallen.)

13 saker du ska göra i juni

1. Prova en ny glassmak.
2. Gå barfota på grönt gräs.
3. Dricka något som du verkligen tycker om på en terrass.

4. Laga en god middag, bjud in din familj eller en vän eller treat yo self, och ta på dig den där finaste klänningen/kostymen/stassen som annars bara hänger i garderoben och väntar på Det Där Tillfället (som aldrig tycks komma).
5. Leta rätt på en ros och insup doften från den.
6. Ta in täcket från sängen till soffan och titta på en film en kväll.

7. Åka till en strandkant och doppa fötterna i vattnet.
8. Sträcka på dig så högt du når och säga aaaah! varje dag.
9. Äta en måltid på en filt. Utomhus eller inomhus spelar ingen roll.

10. Ringa ett samtal till den där personen som du tänkt att du ska ringa till så länge men inte kommit dig för att göra.
11. Titta upp mot himlen en gång varje dag.
12. Äta en måltid på restaurang. Frukost, lunch eller middag. Valet är ditt. Sällskapet likaså.

13. Gå en tidig morgonpromenad/ta en tidig morgonjogg. Var med om att väcka staden, byn, samhället, skogen.

När man måste ta ansvar, och lyckas

Jag skulle väl kunna säga att jag är något slags chef nu för tin.

Inte chef-chef, men sådär så att jag har lite mer att säga till om än de som jag arbetar med.

(Och så att jag jobbar typ en miljard procent mer, känns det som ibland, men oftast inte.)

Förutom det där att jag är typ chef-ish, så är jag ju också en rätt konflikträdd person. Eller kanske till och med väldigt konflikträdd.

Så idag så fick jag veta att en del klagomål hade framförts. Inga direkt allvarliga, men samtidigt så att det behövde komma ut i min lilla arbetsgrupp och åtgärdas.

Med en liten klump i magen skrev jag om det i vår interna facebookgrupp, så att alla skulle kunna läsa infon (och så att jag ska kunna se att alla tagit del av infon…). Vilken skön känsla att sedan få superpositiv respons och ”bra att vi vet så att det kan bli bättre”, istället för ”men vafan, gör det bättre själv då!”-svar.

Ett litet steg för mänskligheten, men ett vähähäldigt stort kliv för Barbafjant!

Är det det här som är tur i oturen?

Har varit en kortis i Stockholm för att fira äldsta systerdottern som har tagit studenten. (Hur 17 gick det till?? Hon som föddes typ i förrgår!)

Idag tog jag och ungarna tåget hem. Det hela gick överraskande bra. Trots att jag bara hade ett par lurar med i packningen (brukar nämligen använda en sån där liten splittare, så att man kan ha två lurar i ett uttag) slog ungarna ihjäl varandra exakt noll gånger. Vi fikade, pratade med en jättegullig tjej från Finland och jag lärde mig säga prosit på finska (terveydeksi).

Dessutom gick somliga på toa typ 18 gånger och frågade även hur lång tid det var kvar minst dubbelt så många gånger.

På stationen stod världens bästa exman och mötte upp. Han var dock lite deppig, eftersom han tidigare under dagen hade glömt sin plånbok på bussen tidigare idag. Jag erbjöd mig att köpa frukost till honom och kidsen, så vi svängde förbi konsum på hemvägen. Jag var helt osugen på att ta med den gigantiska ryggsäcken in dit, så jag skulle ta med bara plånboken tänkte jag.

Men det gick inte så bra.

För den var kvar på tåget!

För att göra en lång historia kort fick jag tag på världens bästa Micke på SJ:s kundtjänst. Han fick tag på ombordpersonalen, som kommer möta mig på stationen imorgon och lämna över plånboken.

Jag är så himla glad att jag vågade vara lite ful och ringa ett nummer som man egentligen inte alls ska ringa när man glömt saker på tåget!

Snart är det dags!

Jag vet att det är mycket jobbprat just nu, men det beror väl helt enkelt på att jöbbe (som det inte alls heter på värmländska, men men) tar upp ca 99 % av mina tankar just nu.

Imorgon är det 1 juni och alltså nån slags nypremiär för caféet som jag är föreståndare på. (Hi hi! Det är på samma gång väldigt bajsnödigt och väldigt roligt att ha en titel. Särskilt när det låter som att jag är en barsk kärring på 40-talet.) Vi ska ha ökade öppettider, utökad meny och dessutom en massa kringservice, som att leverera fika till diverse båtar runtom i stan.

Skitkul alltihop!

Men stressigt!

Jag har ju liksom aldrig gjort det här förut. Bara stått bakom kassadisken och krängt våfflor och småkakor på löpande band.

Vetisjutton hur det kommer gå imorgon, när jag ska försöka vara på tre ställen samtidigt. Jag pendlar mellan katastroftankar och ”klart det löser sig”-mentalitet. Oavsett hur det går så ligger en lång sommar framför mig och jag är rätt säker på att jag (och mina undersåtar min personal) kommer lära oss och bli typ skitabäst på allt!

Först kanske jag skulle testa den där sova-grejen, som folk pratar om att man kan göra på nätterna. Lär tydligen vara bra för den som har en (minst) 9 timmar lång arbetsdag framför sig!