En sån där dag

Det är en sån där dag som började redan igår.

Varannan tisdag jobbar jag veckans kortaste dag – mellan 8 och 9:30. Då passade det ju alldeles ypperligt att boka in ett tandläkarbesök idag kl 10:30, eftersom det är just en sån där kort tisdag idag.

Trodde jag!

Igår fick jag nämligen veta att diverse aktiviteter  var inplanerade på jobbet idag, mellan kl 8 och 12. Hurra vad kul det är att inte nås av information!

Så. För att hinna vara på jobbet kl 8 behöver jag åka med en buss som går 6:50. Givet-jäkla-vis låg jag och snoozade i en evighet och hade sen ungefär åtta sekunder på mig att hinna med bussen. Tack vare att den (precis som alltid) var försenad var det trots allt inga problem att hinna med.

Efter jobbet var det dags för nyss nämnda tandläkarbesök. Och där kom också en glad överraskning! (Hur ofta skriver man det om ett besök hos käftis!) Eftersom jag var där för att en precis nygjord lagning hade gått sönder behövde jag inte betala ett öre! Hurra!

Istället för att sätta mig på stan och jobba undan lite efter mitt tandläkarbesök åkte jag hem och sov. Jäkla höst som gör mig inte bara trött, utan nästintill död! Dock kan man ju inte sova hela dagen. I alla fall inte om man måste till arbetsförmedlingen. Och det måste man tydligen ibland.

Så kom jag hem. Igen. Och tänkte att det kändes precis lagom att käka middag och gå och lägga mig. Besvikelsen – åh, besvikelsen! – när jag såg att klockan bara var lite efter 16 och att jag måste vara vaken massor med timmar till.

Det är en sån dag. En där när man gör massor med saker, men dagjäveln aldrig verkar ta slut.

 

Annonser

Uppföljning kanske vore på sin plats

Jag har ju tidigare skrivit om att mitt cellprov inte såg bra ut, och att jag blev tvungen att göra en konisering/slyngbiopsi för att ta bort en massa fula cellförändringar.

Vad jag inser att jag inte har skrivit om är att det faktiskt gick supersnabbt att få provsvaren!

Det tog lite mindre än två veckor innan det damp ner ett brev på hallmattan. I det brevet kunde jag läsa att man hade hittat cellförändringar, men nu räknade med att de är helt borta, och att jag kommer kallas på återbesök om ca 6 månader igen.

Jag kan väl säga som så att jag inte ser fram emot det där återbesöket överdrivet mycket, men att jag samtidigt väldigt mycket hellre går på sjuttioelva kontroller än kolar i livmoderhalscancer.

När man brottas med stora problem

Ibland finns det så mycket som man (läs: jag) vill skriva om att det till slut känns enklast att bara strunta i alltsammans och bara skriva om något ytligt och ganska tramsigt istället.

Det är såhär att jag har en ganska ytlig dröm.

Efter att ha jobbat med livsmedel en hel sommar är jag ju nu i skolans värld istället. Jobba med livsmedel innebär att man inte får ha långa, målade naglar. Egentligen skiter jag fullständigt i att ha långa, målade naglar, men eftersom jag inte har fått ha det på nästan ett halvår är jag såklart jättesugen på att ha just långa, målade naglar… Och jobbar man i skola är det helt okej att ha det. Det känns nästan mer än okej, eftersom man ofta pekar på elevernas papper och då är det ju kul att inte ha gamla lodishänder.

Till mitt ”problem”.

Jag vill fixa naglarna professionellt, men vet inte hur man gör! Jag har ju sett miljoner ställen på stan, där det sitter folk med ansiktsmask bakom skrivbord och filar och målar på naglar, under starkt lysande lampor. Men hur gör man på de där ställena? Säger ”hej, jag vill ha naglar”. Jag vet ju inte ens vad jag vill ha! Så hur ska jag kunna berätta vad jag vill? Eller inte vill!

Idag flög en stekt sparv in i munnen på mig

Jag vill egentligen inte jinxa något. Samtidigt är jag så himla glad och sprallig och mallig, så jag kan liksom inte låta bli att berätta!

Min arbetssituation har på sistone varit minst sagt osäker. 31 augusti var den sista dagen som jag var schemalagd och efter det har jag fått jobba extremt lite. Den här veckan har jag bara jobbat några timmar varje kväll, då den andra anställda inte har kunnat stanna så sent. Men nästa vecka är det mammavecka, vilket innebär att jag inte kan jobba sena kvällar, vilket i sin tur innebär att jag inte behövs alls.

Nå. Plötsligt så ser jag ett missat samtal på mobilen. Och när jag lyssnar av svararen så visar det sig vara rektorn på en grundskola lite utanför stan, som undrar om jag är intresserad av att jobba som tysklärare där.

Nu är det ju som så att jag borde kunna tyska. Jag har trots allt läst språket i fem år i skolan, och så bodde jag där några månader i början av 2000-talet. Jag kan vara så snäll mot mig själv att jag erkänner att jag inte på något sätt är skitdålig på tyska. Men. Jag är verkligen inte så bra att jag kan kalla mig bra. Verkligen inte.

Samtidigt är det ju så att ett jobb är ett jobb. Och även om det där jobbet nu råkar vara ett vikariat i tyska så är det i slutänden just ett jobb. Det är bara 40 %, men förhoppningsvis kommer lärare vara sjuka lite då och då, och då hoppas jag såklart på att få hoppa in. Och även om man verkligen inte blir rik på 40 % av en lärarlön så kommer det åtminstone täcka hyran och räcka till lite mat, så att jag inte behöver ha ont i magen och sömnsvårigheter de kommande månaderna.

Har jag förresten nämnt att jag inte har sökt det här jobbet? Att den här rektorn på något vis bara har hittat mitt nummer och ringt det. Helt sjukt, i dess allra bästa bemärkelse!

Ännu mer om sommaren 2016

Förutom att jobba som en gris så har jag också…

äh, vafan! Jag har i princip inte gjort något mer än att jobba känns det som.

Jo, jag har levt min första sommar som singel sedan sommaren 2005. Om jag skrev här fullständigt anonymt och i full förvissning om att ”rätt” personer läste så skulle jag kanske kunna skriva en mer utförlig analys om hur det har varit, men nu är så icke fallet och därför lämnar jag den biten hyfsat utanför.

Inte för att jag har levt något rafflande liv med nya famnar hit och dit (eller?!), utan för att en hel del känslor och tankar ändå har bubblat upp. Både positiva och negativa. Det har varit spännande att möta och lära känna sig själv, såhär 10 år senare. Vem är jag nu? Vad vill jag? Vad gillar jag? Vad ogillar jag?

Helt kort kan jag säga att jag är väldigt nöjd med att inte vara i ett förhållande. Med det menar jag alltså att jag a) känner mig tillfreds med beslutet att skiljas och b) känner mig än mer tillfreds med att vara singel.

 

Någon slags sammanfattning

Sommaren har gått.

Eller om den har flugit?

Jag har sammanfattat den i ”min riktiga dagbok” som den bästa sommaren i mitt liv. Delvis också den sämsta, men framför allt den bästa. (Hurra!)

Jag har aldrig jobbat så mycket förut. Detta i dubbel bemärkelse: aldrig har jag lämnat in en så fullsprängd timrapport, och aldrig har jag slitit så jäkla mycket. Väldigt mycket i motvind, eftersom jag fått käcka tillrop som ”du har helt fria händer”, men de där händerna har visat sig vara bakbundna till den milda grad att jag ibland inte kunnat röra mig alls. För hur lätt är det att vara inköpsansvarig med en budget på låt säga 100 kr, när bara de grundläggande behoven ligger på ungefär 275 kr? (Det där var alltså bara hittepå, för jag vill inte skriva ut allt.) Att då bara få höra att man måste planera bättre har känts som upprepade lavetter rakt i ansiktet.

Detsamma har gällt flera andra frågor på mitt arbete. Jag har getts förutsättningar som inte på något vis är rimliga att göra någonting vettigt alls av, och sedan fått antingen rena utskällningar eller allt oftare syrliga kommentarer om att jag/vi måste planera bättre.

Men vet ni vad? Om man bara får en hög med hundskit och lite kakao så är det väldigt svårt att servera det som kladdkaka, även om färgen kanske blir rätt okej så kommer kunderna/gästerna upptäcka bluffen! Jag lovar! Och om man har tre liter vatten så är det väldigt svårt att fylla en femlitershink. (Det sista var alltså en fiffig liknelse över hur svårt det kan vara att lösa frågan om personalbrist, hur bra man än planerar.)

Nåja. Allt detta gnäll till trots så har den här sommaren varit helt fantastisk! Jag har, trots otaliga trampningar och rena mosningar, växt ungefär hundrasjutton meter. Det lilla crew som jag har haft omkring mig har varit SÅ fantastiskt. Ni vet såna där övningar, där man ska våga falla bakåt och lita på att man blir fångad? Med de som jag har jobbat med i sommar har den tilliten varit 100 %. Om jag vore en sådan person som pratade i termer av 110 % skulle jag till och med skriva det, men nu är jag för trist för att skriva så. (Vad gäller ledningen hade jag aldrig i livet vågat göra en sådan övning, utan snarare räknat med att de lagt dit en spikmatta eller nåt att landa på. Och då menar jag inte en sån med plastpiggar, utan the real deal med rediga metallspikar.)

Det finns mer att skriva om denna sommar, om jag nu ska göra (ännu) ett försök till comeback. Och det ska jag väl? Ja, det ska jag.

Utsövd!

Känslan när man vaknar runt 7:30 på morgonen och faktiskt känner sig utsövd för en gångs skull! [hade jag bloggat från telefonen skulle en tumme-pekfinger-ihop-i-en-ring-emoji sitta fint här]

Efter koniseringen igår sov jag runt sju timmar, och tänkte vafan, nu kommer jag aldrig kunna sova inatt. Sen käkade jag middag och glodde på tv några timmar. Gick och lade mig. Lyssnade på P3 Serie i kanske tre minuter. Sedan somnade jag, uppenbarligen, eftersom jag vaknade sju timmar senare.

(Att jag var så vansinnigt trött har nog (eh!) inget med själva ingreppet att göra. Snarare med att jag var så himla nervös att jag självmedicinerade med medicin som jag egentligen fått utskriven mot sömnproblem pga. eksem, men som också används i samband med ångest, social fobi o.dyl. Kanske inte att rekommendera, men det var bra för mig just där, just då.)

Idag ska jag jobba hejvilt. Har varit lite nervös för det, men som det känns nu så kommer det gå finfint. Jag blöder inte särskilt mycket alls, vilket jag var lite orolig för. Inte så kul att ha ett jobb där man ibland hinner gå på toa noll gånger på nio timmar om man ska blöda som en nyslaktad gris!

Konisering

Så. Idag var jag på sjukhuset för att göra min konisering, eller slyngdiatermi som det också heter.

Det har varit en hel del turer fram och tillbaka om hur den ska utföras. Jag ringde ju och bad att få göra den under narkos, men så blev det något missförstånd så att jag ändå bokades in för att göra ingreppet under lokalbedövning.

Läkaren som mötte mig var superlugn och berättade att hon sett i min journal att jag helst velat göra ingreppet sövd. Tack vare hennes lugna utstrålning och min egen inställning: att vara totalt öppen med hur rädd jag var, så gick allting bra.

En sköterska hade en varm hand på mitt iskalla ben. Jag berättade för dem hur jag funkar (”om jag pratar väldigt mycket är jag nervös, om jag blir helt tyst går jag in i mig själv, och det är något positivt”) och de stöttade mig och berättade hela tiden vad de gjorde, och varför det lät och luktade som det gjorde.

För låter och luktar gör det! Det brummar jättehögt av en (typ) fläkt/sug och det luktar rätt mycket bränt, ungefär som lödkolvarna på träslöjden…

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes alls, men det var åtminstone inte smärtsamt. Det mest osköna var, precis som hos tandläkaren, att få bedövning! Även om lokalbedövande salva användes innan själva sprutan så kändes det rätt ordentligt.

Nåja. Nu är det äntligen gjort och nu återstår ytterligare väntan.

Andas ut! (Nästan i alla fall)

Häromdagen damp det ner två brev med landstingslogga på min hallmatta. Äntligen!

Det ena brevet berättade att mina cellförändringar finns kvar och att jag inom kort skulle kallas till kvinnosjukvården för en slyngbiopsi. (Det som brukar kallas för konisering, eftersom den bit av livmodertappen som man tar bort är konformad, om jag inte har missförstått det alldeles.)

Det andra brevet var just den där kallelsen som skulle komma inom kort. Jo, det var ju inom väldigt kort!

I det här brevet stod det dock ingenting om någon slyngbiopsi (som jag i min journal på nätet har snokat rätt på att jag ska göra), utan bara att jag ska göra en undersökning.

Cellprovet som togs nyligen vid den gynekologiska cellprovstagningen visar att det finns cellförändringar på livmodertappen. Cellförändringar är inte detsamma som cancer, men vi rekommenderar en undersökning av en gynekolog.

Vid besöket hos oss får du träffa en gynekolog som berättar mer om behandling vid cellförändringar, svarar på dina frågor och gör en gynekologisk undersökning.

Området med cellförändringar sitter ytligt på livmodertappen och kan oftast tas bort i lokalbedövning redan vid besöket. I vissa fall kan det vara lämpligare att göra ingreppet på vår operationsavdelning vid ett senare tillfälle.

Jag antar att det är det där som kan tas bort med lokalbedövning som är slyngbiopsin. Och jag säger bara en sak. Aldrig. I. Hela. Jävla. Livet. Att. Jag. Gör. Det. Med. Bara. Lokalbedövning!

Den där kolposkopin (nej, det har inget med stjärtundersökningar att göra, även om det stavas nästan likadant) var bland det värsta jag gjort i sjukvårdssammanhang! Jag vill gärna vara positiv och säga att det är lika normalt att gå till gynekologen som till öronläkaren, men jag avskyr det verkligen! Att ligga där utfläkt och ha främmande människor som rotar och gör mig illa.

Så. Nu ska jag försöka lyckas med det omöjliga och inte bara få tag på en vårdavdelning som har ungefär tre sekunders telefontid om dagen, utan även övertyga dem om nödvändigheten i att jag slipper göra min undersökning i vaket tillstånd.

Edit: Jag önskar att jag hade fått en sån här kallelse istället (från ett ställe som dessutom skriver saker som ”Operationen kan göras i lokalbedövning men på Läkargruppen gör vi oftast operationen i kort narkos.”)!

Äntligen en to do-lista jag kan följa med glädje!

Hur ofta skriver man inte to do-listor av typen ”städa badrummet, gå ut med pappersinsamling, köpa växtnäring, få bort den mystiska fläcken i hallen”? Alldeles för ofta, tycker jag!

Men häromdagen gick jag in hos Erika kan berika och blev sådär varm i hjärtat som jag väldigt ofta blir av hennes blogg. (Är i hemlighet våldsamt kär i hennes snart 4-åriga tvillingar Olof och Greta!)

En lista – vackert illustrerad dessutom! – över 13 saker att göra i juni.

Och baske mig! Den här listan ska jag verkligen se till att följa!

(Så får vi se hur det blir med den mystiska fläcken i hallen.)

13 saker du ska göra i juni

1. Prova en ny glassmak.
2. Gå barfota på grönt gräs.
3. Dricka något som du verkligen tycker om på en terrass.

4. Laga en god middag, bjud in din familj eller en vän eller treat yo self, och ta på dig den där finaste klänningen/kostymen/stassen som annars bara hänger i garderoben och väntar på Det Där Tillfället (som aldrig tycks komma).
5. Leta rätt på en ros och insup doften från den.
6. Ta in täcket från sängen till soffan och titta på en film en kväll.

7. Åka till en strandkant och doppa fötterna i vattnet.
8. Sträcka på dig så högt du når och säga aaaah! varje dag.
9. Äta en måltid på en filt. Utomhus eller inomhus spelar ingen roll.

10. Ringa ett samtal till den där personen som du tänkt att du ska ringa till så länge men inte kommit dig för att göra.
11. Titta upp mot himlen en gång varje dag.
12. Äta en måltid på restaurang. Frukost, lunch eller middag. Valet är ditt. Sällskapet likaså.

13. Gå en tidig morgonpromenad/ta en tidig morgonjogg. Var med om att väcka staden, byn, samhället, skogen.