Jag har gått ner en hel del i vikt på sistone. Förutom några uppenbara fördelar – som att det är lättare att nå ner till tånaglarna när jag ska klippa dem, att jag kan ta trapporna upp till vår lägenhet på fjärde våningen utan att avlida och att jag i största allmänhet känner mig mer tillfreds med mig själv – har jag de senaste kvällarna upptäckt något trevligt när jag nattar barnen.
Det låter bättre när jag sjunger för dem, numera.
Förut kändes det liksom som att bröstkorgen tyngdes ner av en massa späck (vilket den väl också gjorde) som inte tillät mig att andas så bra. Och om man inte kan andas så är det ju lite svårt att sjunga.
Kul att så mycket ändras!