När man brottas med stora problem

Ibland finns det så mycket som man (läs: jag) vill skriva om att det till slut känns enklast att bara strunta i alltsammans och bara skriva om något ytligt och ganska tramsigt istället.

Det är såhär att jag har en ganska ytlig dröm.

Efter att ha jobbat med livsmedel en hel sommar är jag ju nu i skolans värld istället. Jobba med livsmedel innebär att man inte får ha långa, målade naglar. Egentligen skiter jag fullständigt i att ha långa, målade naglar, men eftersom jag inte har fått ha det på nästan ett halvår är jag såklart jättesugen på att ha just långa, målade naglar… Och jobbar man i skola är det helt okej att ha det. Det känns nästan mer än okej, eftersom man ofta pekar på elevernas papper och då är det ju kul att inte ha gamla lodishänder.

Till mitt ”problem”.

Jag vill fixa naglarna professionellt, men vet inte hur man gör! Jag har ju sett miljoner ställen på stan, där det sitter folk med ansiktsmask bakom skrivbord och filar och målar på naglar, under starkt lysande lampor. Men hur gör man på de där ställena? Säger ”hej, jag vill ha naglar”. Jag vet ju inte ens vad jag vill ha! Så hur ska jag kunna berätta vad jag vill? Eller inte vill!

Idag flög en stekt sparv in i munnen på mig

Jag vill egentligen inte jinxa något. Samtidigt är jag så himla glad och sprallig och mallig, så jag kan liksom inte låta bli att berätta!

Min arbetssituation har på sistone varit minst sagt osäker. 31 augusti var den sista dagen som jag var schemalagd och efter det har jag fått jobba extremt lite. Den här veckan har jag bara jobbat några timmar varje kväll, då den andra anställda inte har kunnat stanna så sent. Men nästa vecka är det mammavecka, vilket innebär att jag inte kan jobba sena kvällar, vilket i sin tur innebär att jag inte behövs alls.

Nå. Plötsligt så ser jag ett missat samtal på mobilen. Och när jag lyssnar av svararen så visar det sig vara rektorn på en grundskola lite utanför stan, som undrar om jag är intresserad av att jobba som tysklärare där.

Nu är det ju som så att jag borde kunna tyska. Jag har trots allt läst språket i fem år i skolan, och så bodde jag där några månader i början av 2000-talet. Jag kan vara så snäll mot mig själv att jag erkänner att jag inte på något sätt är skitdålig på tyska. Men. Jag är verkligen inte så bra att jag kan kalla mig bra. Verkligen inte.

Samtidigt är det ju så att ett jobb är ett jobb. Och även om det där jobbet nu råkar vara ett vikariat i tyska så är det i slutänden just ett jobb. Det är bara 40 %, men förhoppningsvis kommer lärare vara sjuka lite då och då, och då hoppas jag såklart på att få hoppa in. Och även om man verkligen inte blir rik på 40 % av en lärarlön så kommer det åtminstone täcka hyran och räcka till lite mat, så att jag inte behöver ha ont i magen och sömnsvårigheter de kommande månaderna.

Har jag förresten nämnt att jag inte har sökt det här jobbet? Att den här rektorn på något vis bara har hittat mitt nummer och ringt det. Helt sjukt, i dess allra bästa bemärkelse!

Ännu mer om sommaren 2016

Förutom att jobba som en gris så har jag också…

äh, vafan! Jag har i princip inte gjort något mer än att jobba känns det som.

Jo, jag har levt min första sommar som singel sedan sommaren 2005. Om jag skrev här fullständigt anonymt och i full förvissning om att ”rätt” personer läste så skulle jag kanske kunna skriva en mer utförlig analys om hur det har varit, men nu är så icke fallet och därför lämnar jag den biten hyfsat utanför.

Inte för att jag har levt något rafflande liv med nya famnar hit och dit (eller?!), utan för att en hel del känslor och tankar ändå har bubblat upp. Både positiva och negativa. Det har varit spännande att möta och lära känna sig själv, såhär 10 år senare. Vem är jag nu? Vad vill jag? Vad gillar jag? Vad ogillar jag?

Helt kort kan jag säga att jag är väldigt nöjd med att inte vara i ett förhållande. Med det menar jag alltså att jag a) känner mig tillfreds med beslutet att skiljas och b) känner mig än mer tillfreds med att vara singel.

 

Någon slags sammanfattning

Sommaren har gått.

Eller om den har flugit?

Jag har sammanfattat den i ”min riktiga dagbok” som den bästa sommaren i mitt liv. Delvis också den sämsta, men framför allt den bästa. (Hurra!)

Jag har aldrig jobbat så mycket förut. Detta i dubbel bemärkelse: aldrig har jag lämnat in en så fullsprängd timrapport, och aldrig har jag slitit så jäkla mycket. Väldigt mycket i motvind, eftersom jag fått käcka tillrop som ”du har helt fria händer”, men de där händerna har visat sig vara bakbundna till den milda grad att jag ibland inte kunnat röra mig alls. För hur lätt är det att vara inköpsansvarig med en budget på låt säga 100 kr, när bara de grundläggande behoven ligger på ungefär 275 kr? (Det där var alltså bara hittepå, för jag vill inte skriva ut allt.) Att då bara få höra att man måste planera bättre har känts som upprepade lavetter rakt i ansiktet.

Detsamma har gällt flera andra frågor på mitt arbete. Jag har getts förutsättningar som inte på något vis är rimliga att göra någonting vettigt alls av, och sedan fått antingen rena utskällningar eller allt oftare syrliga kommentarer om att jag/vi måste planera bättre.

Men vet ni vad? Om man bara får en hög med hundskit och lite kakao så är det väldigt svårt att servera det som kladdkaka, även om färgen kanske blir rätt okej så kommer kunderna/gästerna upptäcka bluffen! Jag lovar! Och om man har tre liter vatten så är det väldigt svårt att fylla en femlitershink. (Det sista var alltså en fiffig liknelse över hur svårt det kan vara att lösa frågan om personalbrist, hur bra man än planerar.)

Nåja. Allt detta gnäll till trots så har den här sommaren varit helt fantastisk! Jag har, trots otaliga trampningar och rena mosningar, växt ungefär hundrasjutton meter. Det lilla crew som jag har haft omkring mig har varit SÅ fantastiskt. Ni vet såna där övningar, där man ska våga falla bakåt och lita på att man blir fångad? Med de som jag har jobbat med i sommar har den tilliten varit 100 %. Om jag vore en sådan person som pratade i termer av 110 % skulle jag till och med skriva det, men nu är jag för trist för att skriva så. (Vad gäller ledningen hade jag aldrig i livet vågat göra en sådan övning, utan snarare räknat med att de lagt dit en spikmatta eller nåt att landa på. Och då menar jag inte en sån med plastpiggar, utan the real deal med rediga metallspikar.)

Det finns mer att skriva om denna sommar, om jag nu ska göra (ännu) ett försök till comeback. Och det ska jag väl? Ja, det ska jag.