Hej Stella!

Nu är du redan 11 månader och jag vill bara skrika stanna tiden, jag hänger inte med! För elva månader sedan låg du och jag på varsin sjukhusavdelning. Du fick hjälp att äta och att andas och jag hade ont i magen, både på grund av snittet och eftervärkarna när livmodern skulle gå från att rymma dig till att bli normalstor igen. På din födelsedag klarade jag inte ens av att gå, utan fick rullas i min säng när jag ville hälsa på dig. Sakta blev vi båda bättre. Du blev av med andningshjälpen och jag kunde sitta i rullstol. Snart kunde jag gå, sakta hasande i mina rosa frottétofflor. Och du började äta själv, istället för att ha en slang via näsan rakt ned i magen. Du föddes på en måndag och redan på fredagen åkte vi hem. Hem till pappa och storebror.

...och det var DU!

En fisk jag såg … och det var DU!

Det ord jag ofast använder om dig är nog gladskit! Du flinar mot tanter på konsum, fnittrar förtjust när jag blåspruttar dig på magen, kluckar av skratt när Helmer gör något tokigt och fullständigt kiknar när pappa leker tittut med dig. Tittut är nog den allra bästa leken som finns just nu. (Tycker du alltså. Eftersom du är så himla road av den är jag faktiskt benägen att hålla med.) Ibland visar du tydligt att du är leksugen, genom att lägga något över ansiktet, eller hålla dina händer för ögonen. Ibland blir det lite fel, och du håller för öronen istället. Då blir jag sådär lite extra kär i dig!

105

Du pratar inte alls mycket. Inte så att det går att begripa i alla fall… Du säger titta, titta däh väldigt ofta, men jag är tveksam om det egentligen betyder något. Jo, ibland betyder det såklart att du vill visa oss något spännande som du har fått syn på, men mest gillar du nog din egen röst. För tillfället håller du på att träna på ditt da-da da-da-ljud. Ganska ofta låter du så faktiskt. Det konstiga är att jag inte alls kan komma ihåg att Helmer sa det. Du förstår nog bra mycket mer än vad jag har förstått än. För någon vecka sedan hade du fått tag på nån liten plastbit som du nöjt tänkte slicka på, men när jag frågade om du inte kunde komma och ge den till mig stapplade du längs soffbordet och lade stolt ditt fynd i min usträckta hand. Det är alltså rätt tydligt att du förstår mer än vad du kan uttrycka med ord!

Du går inte ”på riktigt” (vad det nu är) än, men har börjat ta korta små promenader allt oftare. Häromveckan var jag avundsjuk över att pappa fick se dig ta sju steg utan stöd. Dagen efter fick jag se femton stapplande små kliv, och igår var du uppe i trettitvå steg! Fortfarande känns det ovant att se dig komma gående istället för det välbekanta krypandet. Tänk att vi snart inte räknar dina steg längre, utan ser dem som en självklarhet!

Maten går det fortfarande fram och tillbaka med. Du är inte kräsen; faktum är att jag hittills inte märkt något som du direkt ogillar. Dock äter du oftast inte så mycket. Aldrig en hel burk med mat. Mer och mer börjar du gilla ”riktig” mat, alltså den som resten av familjen äter. Det är roligt – men väldigt svårt! – att äta själv. Jag ammar dig fortfarande flera gånger om dagen. Eller rättare sagt, flera gånger per natt. Dagtid äter du numera väldigt sällan tutte, men på nätterna vill du gärna ta dig en slurk vid midnatt, klockan 2 och runt 6. Enligt BVC är det säkert helt fel, men det har de ingenting med att göra! Dessutom tror jag att det handlar mer om närhet och gos, än om mat. När du är sjuk ammas du extra gärna, och vem kan invända mot det? Själv vill jag visserligen inte ammas, men gärna ligga i sängen och vara liten och ynklig, när jag inte mår bra.

Liten sjukling äter kvällsmat

Liten sjukling äter kvällsmat

Tänk, nästa gång jag skriver månadsbrev till dig är det för att du blir tolv månader. Ett helt år! Så stor och ändå så liten.

Tänk att det var du som låg i min mage hela tiden. Tänk att just du kom för att bo här hos oss! Jag är så glad att det var just du. Grattis på elvamånadersdagen min fina lilla Belbas, älskade kärleksgris, min finaste lilla tant!

Annonser