När man måste ta ansvar, och lyckas

Jag skulle väl kunna säga att jag är något slags chef nu för tin.

Inte chef-chef, men sådär så att jag har lite mer att säga till om än de som jag arbetar med.

(Och så att jag jobbar typ en miljard procent mer, känns det som ibland, men oftast inte.)

Förutom det där att jag är typ chef-ish, så är jag ju också en rätt konflikträdd person. Eller kanske till och med väldigt konflikträdd.

Så idag så fick jag veta att en del klagomål hade framförts. Inga direkt allvarliga, men samtidigt så att det behövde komma ut i min lilla arbetsgrupp och åtgärdas.

Med en liten klump i magen skrev jag om det i vår interna facebookgrupp, så att alla skulle kunna läsa infon (och så att jag ska kunna se att alla tagit del av infon…). Vilken skön känsla att sedan få superpositiv respons och ”bra att vi vet så att det kan bli bättre”, istället för ”men vafan, gör det bättre själv då!”-svar.

Ett litet steg för mänskligheten, men ett vähähäldigt stort kliv för Barbafjant!

Annonser

Är det det här som är tur i oturen?

Har varit en kortis i Stockholm för att fira äldsta systerdottern som har tagit studenten. (Hur 17 gick det till?? Hon som föddes typ i förrgår!)

Idag tog jag och ungarna tåget hem. Det hela gick överraskande bra. Trots att jag bara hade ett par lurar med i packningen (brukar nämligen använda en sån där liten splittare, så att man kan ha två lurar i ett uttag) slog ungarna ihjäl varandra exakt noll gånger. Vi fikade, pratade med en jättegullig tjej från Finland och jag lärde mig säga prosit på finska (terveydeksi).

Dessutom gick somliga på toa typ 18 gånger och frågade även hur lång tid det var kvar minst dubbelt så många gånger.

På stationen stod världens bästa exman och mötte upp. Han var dock lite deppig, eftersom han tidigare under dagen hade glömt sin plånbok på bussen tidigare idag. Jag erbjöd mig att köpa frukost till honom och kidsen, så vi svängde förbi konsum på hemvägen. Jag var helt osugen på att ta med den gigantiska ryggsäcken in dit, så jag skulle ta med bara plånboken tänkte jag.

Men det gick inte så bra.

För den var kvar på tåget!

För att göra en lång historia kort fick jag tag på världens bästa Micke på SJ:s kundtjänst. Han fick tag på ombordpersonalen, som kommer möta mig på stationen imorgon och lämna över plånboken.

Jag är så himla glad att jag vågade vara lite ful och ringa ett nummer som man egentligen inte alls ska ringa när man glömt saker på tåget!

Snart är det dags!

Jag vet att det är mycket jobbprat just nu, men det beror väl helt enkelt på att jöbbe (som det inte alls heter på värmländska, men men) tar upp ca 99 % av mina tankar just nu.

Imorgon är det 1 juni och alltså nån slags nypremiär för caféet som jag är föreståndare på. (Hi hi! Det är på samma gång väldigt bajsnödigt och väldigt roligt att ha en titel. Särskilt när det låter som att jag är en barsk kärring på 40-talet.) Vi ska ha ökade öppettider, utökad meny och dessutom en massa kringservice, som att leverera fika till diverse båtar runtom i stan.

Skitkul alltihop!

Men stressigt!

Jag har ju liksom aldrig gjort det här förut. Bara stått bakom kassadisken och krängt våfflor och småkakor på löpande band.

Vetisjutton hur det kommer gå imorgon, när jag ska försöka vara på tre ställen samtidigt. Jag pendlar mellan katastroftankar och ”klart det löser sig”-mentalitet. Oavsett hur det går så ligger en lång sommar framför mig och jag är rätt säker på att jag (och mina undersåtar min personal) kommer lära oss och bli typ skitabäst på allt!

Först kanske jag skulle testa den där sova-grejen, som folk pratar om att man kan göra på nätterna. Lär tydligen vara bra för den som har en (minst) 9 timmar lång arbetsdag framför sig!

God morgon?

För inte alltför länge sedan jobbade jag ju som lärarvikarie. Självklart fick jag mina flesta jobb i de delar av staden som tar absolut längst tid att ta sig till med buss. Faktiskt så konstaterade jag någon gång att det tog lika lång tid för mig som för min exman att ta sig till jobbet. Då skulle jag ta mig till en skola i samma kommun som jag bor, han jobbar i en helt annan stad, nästan sju mil bort…

På mammaveckorna innebar det här bussåkandet extremt tidig uppstigning, eftersom jag skulle hinna lämna Stella på föris och Helmer på fritids innan min buss åkte, någon gång runt kl 7.

I och med mitt nya jobb behöver jag inte gå upp lika tidigt längre. Jag börjar kl 9:30 och kan med andra ord sova betydligt längre om morgnarna numera. Särskilt när kidsen inte ska lämnas. (För skolan börjar ju lika tidigt, oavsett när jag börjar.)

Men alltså. Jag är precis lika trött när klockan ringer kl 8 som när den ringde kl 5:30!

En lördag i maj

Det finns så mycket som jag egentligen vill skriva om. Men bloggande i affekt känns inte som någon bra idé, i alla fall inte om man är lättidentifierad och inte mer än semianonym.

Märkligt det där. Att så fort man (läs: jag) är lycklig på ett plan så verkar det omedelbart jämna ut sig och bli skit någon annanstans. Nu när jag äntligen är ur träsket med extremt dålig ekonomi och timvikande med all osäkerhet som det innebär så har en annan del av livet kukat ur. Tänk om man (läs fortfarande: jag) fick vara glad och nöjd och lycklig på alla plan samtidigt! Undra hur det skulle kännas.

(Jag vill inte låta bitter, även om det är just vad jag är. Jag kan inte komma på många gånger (någon  gång??) de senaste typ 36 åren då alla delar i mitt liv faktiskt har funkat som kugghjulen i ett urverk, mer än max några dagar i streck, om ens så länge.)

Mitt i allt jobbigt så väntar jag också på svaret från min utökade gynekologundersökning, eller vad det heter.

I vintras lämnade jag cellprov och tänkte väl inte så mycket mer på det. Men i april fick jag en kallelse till gyn på sjukhuset, eftersom avvikelser hade setts på mitt prov. Om man läser på 1177.se så kan man läsa att ”Vävnadsprovet som tas brukar inte göra ont, men ibland kan man känna en dov smärta en kort stund. En del kan känna obehag men det går snabbt över.” Det stämde inte för mig, kan jag säga. Det gjorde så ont, så ont! Tårarna bara sprutade och jag kände våg efter våg av illamående skölja över mig, sådär som jag brukar få när jag har riktigt ont. Efteråt såg jag hur pappersöverdraget var alldeles nedblodat och på min korta promenad från gynstolen för att ta på mig på underkroppen igen lämnade jag ett spår av blod på golvet.

De här blödningarna upphörde efter någon dag och jag hade inte heller ont efteråt. Det var bara den delen av undersökningen som var hemsk. (Det som jag hört innan att det kan göra ont – att pensla med nån ättikslösning – kände jag däremot knappt av!)

Och nu går jag och väntar på att få resultatet från undersökningen. Är det något som gått över av sig självt? Eller är det något som måste tas bort? (Att det till och med kan vara cancer förtränger jag så gott jag kan.) En sak är säker. Om det måste tas bort, och jag behöver göra en så kallad konisering, så tänker jag kräva att få bli sövd under ingreppet! Jag vet att man kan göra det vaken – det är nog till och med är vanligast att göra så – men jag tänker inte gå med på ännu ett övergrepp.

Den här väntan är fullständigt vidrig. Ibland glömmer jag bort allting helt. Ibland (särskilt dagar som idag, när jag har jättehemsk mensvärk, men varken mens eller ägglossning) är jag helt övertygad om att det är något riktigt allvarligt. Kan jag inte bara få mitt besked snart?! Så kan jag oroa mig för något konkret och inte bara ha dessa galna tankar malande.

Saker som kan hända fredag den 13

Jag är inte en skrockfull person. Väldigt mycket är jag faktiskt inte det. Däremot tycker jag att det på något vis är lite festligt att det just igår hände sånt där som en skrockfull person säkert gärna hade skyllt på datumet.

  • Inledde dagen med att mötas av en öppen kylskåpsdörr. Fanskapet har hållit på att läcka de senaste månaderna. Trots att jag har jobbat hårt med att städa det där lilla hålet bak i kylen, torka av listerna osv. så fortsätter det svämma över. I förrgår pratade jag med bovärdarna, som rekommenderade att försöka rensa hålet med trimmertråd. Jag försökte ihärdigt, men lyckades inte. Torkade även listerna som en dåre, och gjorde det nog så intensivt att tätslutningsfunktionen påverkades…
  • Dagen fortsatte med att jag möttes av tre miljoner felmeddelanden på Maggie, som min dator ju heter.
  • Så småningom hade jag lyckats avinstallera alla dumheter och ominstallera allt viktigt. Då hade min lata frukost-framför-datorn-timme reducerats till en kvart.
  • På jobbet hade jag inte ens tio kunder på hela dagen. Rätt skönt, på så vis att jag hade tid att sortera tusen miljoner saker, städa de där utrymmena som man aldrig annars har tid att städa osv. De sista två kunderna droppade såklart in en halvtimme innan stängning. Precis när jag hade skurat serveringsdelen. Och så hade de med sig en hund in. Sa jag att det regnade ute? (Läs: att hundfan var alldeles blöt och smutsig på mitt nystädade golv.) Man kan väl säga att mina chefer och jag har lite olika syn på om hundar passar på ett fik eller ej…
  • När jag gick och handlade efter jobbet gjorde jag det för exakt 666 kronor!

Om när sommaren 2016 seglade förbi

Det kanske är lite överdramatiskt att sätta en sådan rubrik, men hey! Jag ÄR faktiskt väldigt överdramatisk av mig!

Jag har ju blivit med nytt jobb, som på många sätt är alldeles fantastiskt roligt och givande. Framför allt är det en sån boost för mitt självförtroende/min självkänsla att göra någonting där jag verkligen jobbar. Som lärarevikarie går man i allra bästa fall in och undervisar med sitt eget upplägg i ett ämne man behärskar. I näst bästa fall får man ta över en planering, som är hyfsat fri att leka med som man vill. Och i sämsta (och vanligast förekommande fall) ska man typ dela ut stenciler eller säga åt ungarna att läsa i sin bok. (Och sedan sitta och säga åt dem att de ska läsa i sin bok och inte hålla på med telefonen.)

Så från att alltför ofta bara ha suttit av tiden har jag nu rivstartat som föreståndare på ett sommaröppet café.

Det är sjukt kul, men sjukt mycket att göra. Massor med grejer som jag inte hade en aning om att jag skulle göra – dels för att jag har varit naiv, dels för att jag fått uuuuusel information. Mer tänker jag inte skriva om det här, även om jag är rätt sugen.

Från att ha upplevt att tiden vägrar gå – en förmiddag har känts som tusen år – så är mitt liv plötsligt helt annorlunda och tiden räcker aldrig till. Jag kan nästan slå vad om att det är augusti i övermorgon!

När hjärtat går sönder lite

Häromkvällen var Stella så hjärtskärande ledsen när jag skulle lägga henne.

Tidigare på dagen hade vi tittat på foton (och jag fick för övrigt jättedåligt samvete, som framkallat miljoner bilder på hennes storebror och ganska exakt noll på henne) från svunna tider. Bland annat en del från min barndom och rätt många från när Helmer var bebis. På bilderna från första åren i Helmer liv finns tre personer, som Stella aldrig har fotats tillsammans med. Såväl morfar som farfar och farmor dog 2010, två år innan Stella föddes, så det har liksom inte varit möjligt med bilder på dem ihop med henne.

Det där tog tydligen väldigt hårt på henne.

Vid nattningen var Stella först så fruktansvärt ledsen, eftersom hon saknade farmor och de andra som är döda, som hon sa. Sedan blev hon ännu mer ledsen, när hon insåg att jag också skulle dö. Och att hon ska göra det!

Flera flera gånger upprepade hon ”Jag vill dö med dig mamma!”. Hon sa också att hon vill vara lika stor som jag, så att vi kan dö samtidigt. Det var så sorgligt att höra hennes gråt och att känna hennes förtvivlan över det stora här i livet. Det där oförståeliga, som plötsligt tornade upp sig för henne.

Jag försökte göra det någorlunda begripligt för henne, men eftersom jag själv egentligen fattar noll och nada, har noll tro på någon gudomlighet och så, så var det väldigt svårt att få fram mina tankar. Hon grät inte längre när hon somnade, min lilla Stellibell, men hon höll min hand hårt, hårt.

Livets små svängningar

För några veckor sen jobbade jag som lärarvikarie, och hade så gjort sen ett år tillbaka. Var sjukt frustrerad på det mesta. Att få jobba så få timmar. Att aldrig komma in i en gemenskap. Att aldrig vara ”på riktigt”. Att vara den där som man testar hela tiden. Att bli bokad extremt korta pass (och därmed aldrig komma upp i en vettig lön).

Och nu har sommarjobbet satt igång. På visitkortet (mitt mentala alltså – något riktigt har jag inte) skulle jag kunna skriva föreståndare om jag kände för det.

Jag är väl fortfarande rätt frustrerad. Men på helt andra saker. Att kortläsaren inte funkar. Att jag är så himla kass på att planera min dag. Att leveransen av mina prickiga arbetsskor är försenad. Att det är så jävla svårt att skiva gurka i vettiga skivor.

Men trots frustrationen jag känner nu är jag ändå allra mest väldigt nöjd. Så himla skönt det är att de som kommer dit gör det frivilligt och nästan alltid är glada. Ingen tycker det är coolt att kalla mig hora inför sina kompisar. (I ärlighetens namn har det bara hänt en enda gång under min tid som lärarvikarie, men ändå. Noll gånger när jag varit cafétant.) Nu är det jag som har makt över mitt liv, min tid, min tillvaro.

 

Faster i åtta år

Just precis idag har jag varit faster i åtta år!

Någon gång i oktober 2007 hade jag och Barbatönt inflyttningsfest. I min mage låg en liten Rolf – senare mer känd som Helmer – och sprattlade. Vi hade inte riktigt bestämt oss än hur vi skulle göra. Berätta eller inte berätta för mina syskon? Det kändes egentligen för tidigt att berätta; jag har för mig att jag var i v. 11? Men nu hade jag ju chansen att berätta för alla samtidigt, och att slippa göra det på telefon.

Innan vi hann säga något så började min bror och svägerska liksom harkla sig och se lite konstiga ut. När de började berätta om att det är en bebis på gång fattade jag först inte riktigt. Hur kan de veta att jag är gravid? Efter en stund föll den berömda poletten ner. De ska också ha barn!

Samtidigt satt syrrans ungar – då 8 och 10 år gamla – och kollade på TV i ett annat rum. Jag kommer ihåg hur vi tjeeeejer-ropade på dem, berättade den glada nyheten och hade kram- och gråtkalas.

När kramandet och gråtandet var över så var det min och Barbatönts tur att liksom harkla oss och se lite konstiga ut. Och berätta att det nog inte bara var en, utan två, nya kusiner på gång nästa år för vi skulle visst också ha en bebis i maj.

Än en gång tjeeeejer-ropade vi på syrrans ungar och hade ett nytt kram- och gråtkalas!

De två småkusinerna var beräknade att komma med 11 dagars mellanrum om jag inte minns fel. Göteborgsbebisen skulle komma i mitten av maj och Rolf i slutet av samma månad. Nu blev det ju inte riktigt så. Helmer låg och jäste till mitten av juni! Och redan den 2 maj 2008 blev jag faster för första gången.

Idag har det alltså gått åtta år sedan den lilla Fransmannen kom till världen. Hipp hurra på hans födelsedag!