Jag vill egentligen inte jinxa något. Samtidigt är jag så himla glad och sprallig och mallig, så jag kan liksom inte låta bli att berätta!

Min arbetssituation har på sistone varit minst sagt osäker. 31 augusti var den sista dagen som jag var schemalagd och efter det har jag fått jobba extremt lite. Den här veckan har jag bara jobbat några timmar varje kväll, då den andra anställda inte har kunnat stanna så sent. Men nästa vecka är det mammavecka, vilket innebär att jag inte kan jobba sena kvällar, vilket i sin tur innebär att jag inte behövs alls.

Nå. Plötsligt så ser jag ett missat samtal på mobilen. Och när jag lyssnar av svararen så visar det sig vara rektorn på en grundskola lite utanför stan, som undrar om jag är intresserad av att jobba som tysklärare där.

Nu är det ju som så att jag borde kunna tyska. Jag har trots allt läst språket i fem år i skolan, och så bodde jag där några månader i början av 2000-talet. Jag kan vara så snäll mot mig själv att jag erkänner att jag inte på något sätt är skitdålig på tyska. Men. Jag är verkligen inte så bra att jag kan kalla mig bra. Verkligen inte.

Samtidigt är det ju så att ett jobb är ett jobb. Och även om det där jobbet nu råkar vara ett vikariat i tyska så är det i slutänden just ett jobb. Det är bara 40 %, men förhoppningsvis kommer lärare vara sjuka lite då och då, och då hoppas jag såklart på att få hoppa in. Och även om man verkligen inte blir rik på 40 % av en lärarlön så kommer det åtminstone täcka hyran och räcka till lite mat, så att jag inte behöver ha ont i magen och sömnsvårigheter de kommande månaderna.

Har jag förresten nämnt att jag inte har sökt det här jobbet? Att den här rektorn på något vis bara har hittat mitt nummer och ringt det. Helt sjukt, i dess allra bästa bemärkelse!

Annonser