Sommaren har gått.

Eller om den har flugit?

Jag har sammanfattat den i ”min riktiga dagbok” som den bästa sommaren i mitt liv. Delvis också den sämsta, men framför allt den bästa. (Hurra!)

Jag har aldrig jobbat så mycket förut. Detta i dubbel bemärkelse: aldrig har jag lämnat in en så fullsprängd timrapport, och aldrig har jag slitit så jäkla mycket. Väldigt mycket i motvind, eftersom jag fått käcka tillrop som ”du har helt fria händer”, men de där händerna har visat sig vara bakbundna till den milda grad att jag ibland inte kunnat röra mig alls. För hur lätt är det att vara inköpsansvarig med en budget på låt säga 100 kr, när bara de grundläggande behoven ligger på ungefär 275 kr? (Det där var alltså bara hittepå, för jag vill inte skriva ut allt.) Att då bara få höra att man måste planera bättre har känts som upprepade lavetter rakt i ansiktet.

Detsamma har gällt flera andra frågor på mitt arbete. Jag har getts förutsättningar som inte på något vis är rimliga att göra någonting vettigt alls av, och sedan fått antingen rena utskällningar eller allt oftare syrliga kommentarer om att jag/vi måste planera bättre.

Men vet ni vad? Om man bara får en hög med hundskit och lite kakao så är det väldigt svårt att servera det som kladdkaka, även om färgen kanske blir rätt okej så kommer kunderna/gästerna upptäcka bluffen! Jag lovar! Och om man har tre liter vatten så är det väldigt svårt att fylla en femlitershink. (Det sista var alltså en fiffig liknelse över hur svårt det kan vara att lösa frågan om personalbrist, hur bra man än planerar.)

Nåja. Allt detta gnäll till trots så har den här sommaren varit helt fantastisk! Jag har, trots otaliga trampningar och rena mosningar, växt ungefär hundrasjutton meter. Det lilla crew som jag har haft omkring mig har varit SÅ fantastiskt. Ni vet såna där övningar, där man ska våga falla bakåt och lita på att man blir fångad? Med de som jag har jobbat med i sommar har den tilliten varit 100 %. Om jag vore en sådan person som pratade i termer av 110 % skulle jag till och med skriva det, men nu är jag för trist för att skriva så. (Vad gäller ledningen hade jag aldrig i livet vågat göra en sådan övning, utan snarare räknat med att de lagt dit en spikmatta eller nåt att landa på. Och då menar jag inte en sån med plastpiggar, utan the real deal med rediga metallspikar.)

Det finns mer att skriva om denna sommar, om jag nu ska göra (ännu) ett försök till comeback. Och det ska jag väl? Ja, det ska jag.

Annonser