Så. Idag var jag på sjukhuset för att göra min konisering, eller slyngdiatermi som det också heter.

Det har varit en hel del turer fram och tillbaka om hur den ska utföras. Jag ringde ju och bad att få göra den under narkos, men så blev det något missförstånd så att jag ändå bokades in för att göra ingreppet under lokalbedövning.

Läkaren som mötte mig var superlugn och berättade att hon sett i min journal att jag helst velat göra ingreppet sövd. Tack vare hennes lugna utstrålning och min egen inställning: att vara totalt öppen med hur rädd jag var, så gick allting bra.

En sköterska hade en varm hand på mitt iskalla ben. Jag berättade för dem hur jag funkar (”om jag pratar väldigt mycket är jag nervös, om jag blir helt tyst går jag in i mig själv, och det är något positivt”) och de stöttade mig och berättade hela tiden vad de gjorde, och varför det lät och luktade som det gjorde.

För låter och luktar gör det! Det brummar jättehögt av en (typ) fläkt/sug och det luktar rätt mycket bränt, ungefär som lödkolvarna på träslöjden…

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes alls, men det var åtminstone inte smärtsamt. Det mest osköna var, precis som hos tandläkaren, att få bedövning! Även om lokalbedövande salva användes innan själva sprutan så kändes det rätt ordentligt.

Nåja. Nu är det äntligen gjort och nu återstår ytterligare väntan.

Annonser