Det finns så mycket som jag egentligen vill skriva om. Men bloggande i affekt känns inte som någon bra idé, i alla fall inte om man är lättidentifierad och inte mer än semianonym.

Märkligt det där. Att så fort man (läs: jag) är lycklig på ett plan så verkar det omedelbart jämna ut sig och bli skit någon annanstans. Nu när jag äntligen är ur träsket med extremt dålig ekonomi och timvikande med all osäkerhet som det innebär så har en annan del av livet kukat ur. Tänk om man (läs fortfarande: jag) fick vara glad och nöjd och lycklig på alla plan samtidigt! Undra hur det skulle kännas.

(Jag vill inte låta bitter, även om det är just vad jag är. Jag kan inte komma på många gånger (någon  gång??) de senaste typ 36 åren då alla delar i mitt liv faktiskt har funkat som kugghjulen i ett urverk, mer än max några dagar i streck, om ens så länge.)

Mitt i allt jobbigt så väntar jag också på svaret från min utökade gynekologundersökning, eller vad det heter.

I vintras lämnade jag cellprov och tänkte väl inte så mycket mer på det. Men i april fick jag en kallelse till gyn på sjukhuset, eftersom avvikelser hade setts på mitt prov. Om man läser på 1177.se så kan man läsa att ”Vävnadsprovet som tas brukar inte göra ont, men ibland kan man känna en dov smärta en kort stund. En del kan känna obehag men det går snabbt över.” Det stämde inte för mig, kan jag säga. Det gjorde så ont, så ont! Tårarna bara sprutade och jag kände våg efter våg av illamående skölja över mig, sådär som jag brukar få när jag har riktigt ont. Efteråt såg jag hur pappersöverdraget var alldeles nedblodat och på min korta promenad från gynstolen för att ta på mig på underkroppen igen lämnade jag ett spår av blod på golvet.

De här blödningarna upphörde efter någon dag och jag hade inte heller ont efteråt. Det var bara den delen av undersökningen som var hemsk. (Det som jag hört innan att det kan göra ont – att pensla med nån ättikslösning – kände jag däremot knappt av!)

Och nu går jag och väntar på att få resultatet från undersökningen. Är det något som gått över av sig självt? Eller är det något som måste tas bort? (Att det till och med kan vara cancer förtränger jag så gott jag kan.) En sak är säker. Om det måste tas bort, och jag behöver göra en så kallad konisering, så tänker jag kräva att få bli sövd under ingreppet! Jag vet att man kan göra det vaken – det är nog till och med är vanligast att göra så – men jag tänker inte gå med på ännu ett övergrepp.

Den här väntan är fullständigt vidrig. Ibland glömmer jag bort allting helt. Ibland (särskilt dagar som idag, när jag har jättehemsk mensvärk, men varken mens eller ägglossning) är jag helt övertygad om att det är något riktigt allvarligt. Kan jag inte bara få mitt besked snart?! Så kan jag oroa mig för något konkret och inte bara ha dessa galna tankar malande.

Annonser