Häromkvällen var Stella så hjärtskärande ledsen när jag skulle lägga henne.

Tidigare på dagen hade vi tittat på foton (och jag fick för övrigt jättedåligt samvete, som framkallat miljoner bilder på hennes storebror och ganska exakt noll på henne) från svunna tider. Bland annat en del från min barndom och rätt många från när Helmer var bebis. På bilderna från första åren i Helmer liv finns tre personer, som Stella aldrig har fotats tillsammans med. Såväl morfar som farfar och farmor dog 2010, två år innan Stella föddes, så det har liksom inte varit möjligt med bilder på dem ihop med henne.

Det där tog tydligen väldigt hårt på henne.

Vid nattningen var Stella först så fruktansvärt ledsen, eftersom hon saknade farmor och de andra som är döda, som hon sa. Sedan blev hon ännu mer ledsen, när hon insåg att jag också skulle dö. Och att hon ska göra det!

Flera flera gånger upprepade hon ”Jag vill dö med dig mamma!”. Hon sa också att hon vill vara lika stor som jag, så att vi kan dö samtidigt. Det var så sorgligt att höra hennes gråt och att känna hennes förtvivlan över det stora här i livet. Det där oförståeliga, som plötsligt tornade upp sig för henne.

Jag försökte göra det någorlunda begripligt för henne, men eftersom jag själv egentligen fattar noll och nada, har noll tro på någon gudomlighet och så, så var det väldigt svårt att få fram mina tankar. Hon grät inte längre när hon somnade, min lilla Stellibell, men hon höll min hand hårt, hårt.

Annonser