För några veckor sen jobbade jag som lärarvikarie, och hade så gjort sen ett år tillbaka. Var sjukt frustrerad på det mesta. Att få jobba så få timmar. Att aldrig komma in i en gemenskap. Att aldrig vara ”på riktigt”. Att vara den där som man testar hela tiden. Att bli bokad extremt korta pass (och därmed aldrig komma upp i en vettig lön).

Och nu har sommarjobbet satt igång. På visitkortet (mitt mentala alltså – något riktigt har jag inte) skulle jag kunna skriva föreståndare om jag kände för det.

Jag är väl fortfarande rätt frustrerad. Men på helt andra saker. Att kortläsaren inte funkar. Att jag är så himla kass på att planera min dag. Att leveransen av mina prickiga arbetsskor är försenad. Att det är så jävla svårt att skiva gurka i vettiga skivor.

Men trots frustrationen jag känner nu är jag ändå allra mest väldigt nöjd. Så himla skönt det är att de som kommer dit gör det frivilligt och nästan alltid är glada. Ingen tycker det är coolt att kalla mig hora inför sina kompisar. (I ärlighetens namn har det bara hänt en enda gång under min tid som lärarvikarie, men ändå. Noll gånger när jag varit cafétant.) Nu är det jag som har makt över mitt liv, min tid, min tillvaro.

 

Annonser