Valborg på 80-talet. Brasan var enorm och lika stor var lusten att kasta in saker i den. Pinnar, kottar, vad som helst. (Det gick rykten om att någon skulle kasta in hårspray. Livsfarligt! Helgalet! Spännande! Men hände aldrig!) Efteråt gick vi hem till familjen Fredriksson och åt hemgjord pizza. Eller om de kom hem till oss? Kanske vartannat år? Kanske hände det bara en gång, men blev ett viktigt minne ändå?

I början av 90-talet, innan jag fått uppleva baksidorna med scoutrörelsen, gick jag med i fackeltåg och var en av de lyckliga som fick tända brasan. Sedan varmkorv, lotter och ett enormt fyrverkeri.

90-talet gick mot sitt slut. Brasan började bli ointressant, för jag hade hittat andra sätt att värma mig. Sliskigt vitvin och hemmafester och ibland en spya, ibland ett hångel, ibland både och men inte samtidigt.

Det blev 00-tal och ett par gånger sittdansade jag och Karin på tåget mot Uppsala där så mycket galenskap hände att jag fortfarande bubblar när jag tänker på det. Där har jag bjudit både änder och poliser på munkar till frukost. Lyssnat på sorgsna baguetter 12 gånger på raken och inte förstått att det kanske heter duett egentligen. Skuttat mellan kompisgäng och aldrig kunnat få nog. Fått skandalösa erbjudanden av barndomskompisars storebröder. Gett skandalösa erbjudanden till skånska bokhandlare. Ätit sjurätters med norrmän. Druckit kaffe med glass till frukost.

Och så hoppar jag sisådär 12-15 år fram i tiden.

Hamnar på dagens datum.

I kalendern står ingenting. Inga galna resor inbokade. Inga fester eller upptåg. I eftermiddag ska jag cykla förbi min exmakes lägenhet. Träffa honom och barnen. Gå till den lokala lilla brasan invid kyrkan. Kanske köpa någon lott? Värma mina frusna fingrar på en plastmugg med kaffe?

Som min mamma väl stod en gång i tiden. Rätt nedkyld. Kanske lite nervös att vi ungar skulle springa för nära elden och snubbla in i den. Lite småsur över att för mycket pengar gick till festis, korv och lotter. Värmande sina frusna fingrar på en plastmugg med kaffe.

Annonser