Någon gång i vintras fick jag en kallelse till cellprovskontroll. Inget särskilt med det. Knalla iväg till BM-mottagningen, upp i stolen och knipsa till (eller vad det nu är de gör). Obehagligt, javisst! Jag ogillar det verkligen, men inte inte så mycket att jag skulle få för mig att hoppa över undersökningen.

Samtidigt som jag var där passade jag för övrigt på att ta ut min kopparspiral. Har haft så himla rikliga blödningar senaste halvåret (året?) att jag hållit på att bli galen. Det har aldrig hänt förut att jag blött igenom jeansen till och med. Alltså tyckte jag att det var lika bra att ta ut spiralen, för att kanske slippa de här blödningarna.

Hur som helst så har jag inte tänkt mer på det där cellprovet.

Tills en kallelse damp ner i brevlådan och meddelade att förändringar syntes och att jag nu blivit kallad till en gynekolog för att undersöka det mer grundligt.

Och trots att jag egentligen inte alls tror att det är nåt farligt. Bara någon konstig och ofarlig förändring, liksom. Så kan jag inte låta bli att bli rädd. Skiträdd. Och se det allra värsta framför mig. Cancer och ond bråd död. Jag går inte runt och tänker så hela tiden, men då och då.

De där rikliga blödningarna – tänk om det inte alls var spiralens fel! Och kramperna jag ofta har i livmodertrakten – tänk om det inte alls är ägglossning eller begynnande mens!

Den 27 april har jag tid hos en överläkare, som jag tror att jag eventuellt träffade i samband med Stellas förlossning, men det kan vara mitt dåliga minne som spelar mig ett spratt. Hur som helst ska det bli förbaskat skönt att komma dit och kunna få något slags besked, istället för den teater som spelas upp i huvudet på mig!

Annonser