Jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men plötsligt började det klia i bloggfingrarna och jag loggade in här för första gången på vaaaansinnigt länge.

Det har hänt väldigt mycket sedan sist. Ja, det var ju därför jag slutade skriva.

Plötsligt – men ändå inte såklart – kom det där som skavt så länge upp till ytan. Vi ville inte mer. Någonstans på vägen hade orden, respekten, glädjen och kärleken tagit slut. Båda hade vi trott att vi var ensamma. Ingen hade velat säga något. Men till slut bubblar såklart det instängda upp, ut och över alla kanter!

Nu har det gått ett halvår sedan skilsmässan gick igenom. (Märkligaste känslan någonsin, kanske. Att gå ut på torget, från tingsrätten, efter att ha skrivit under de slutgiltiga handlingarna. Inse: jag är skild nu. Inte gift längre. Allting är helt jäkla annorlunda. Ändå ser världen ut precis som vanligt. Som att komma hem från BB. Så. Märklig. Känsla.)

Jag bor i en trea. Ensam varannan vecka. Med barnen varannan. Jag inreder med massor med mattor, färger och sånt som jag tycker är fint och blir glad av. Vi anpassar oss. Sakta men säkert.

Det känns i hela kroppen att det här var rätt sak att göra. En skön tanke att vila i; att luta sig mot de dagar jag tvivlar.

Ja. Jag tror att jag är tillbaka nu. Ta det som ett löfte eller ett hot!

Annonser