Vissa dagar önskar jag att jag bara hade något praktiskt jobb, något där jag kan göra saker med min kropp utan att behöva blanda in huvudet så mycket. (Eh, det där kanske lät lite märkligt. Tänker alltså mer hemtjänst än prostituerad, om ett litet förtydligande kanske ska göras.) Eller kanske bara inget jobb alls, så att jag skulle kunna strunta i att hetsa iväg på morgnarna.

Som idag.

När Stella var jättetrött och bara ville ligga kvar i sängen och sova vidare. Ligga där med trollhåret rufsigt mot kudden. En napp i munnen och en i handen.

IMG_7819.JPG

Bilden har ingenting med någonting att göra. Bara en bild på hon med trollhåret, en dag när hon var lite mer nöjd med livet. Ingen napp i munnen, utan en våffla.

Till slut var jag tvungen att lyfta henne ur sängen. Hon ville springa tillbaka. Jag bytte blöja. Hon slet av den och försökte sätta på nattblöjan igen. Jag ville ta tempen, eftersom hon var så trött att hon nästan verkade sjuk. Tempen var trasig, eftersom Helmer har lekt med den. Örontempen visade till slut på ett mycket friskt (men argt) barn. Jag satte på det friska, arga barnet, hennes strumpbyxor. Hon skrek att hon bara ville ha vanliga strumpor. Inga strumpbyxor! Ingen kjol! Inga byxor!

Till slut kom vi iväg. Alldeles för sent.

Rödgråten mamma lämnade rödgråtet barn på förskolan. Pedagogerna verkade fatta läget och lämningen gick, mot förmodan, snabbt och smärtfritt. (Förutom att mitt hjärta gick sönder tusen gånger, när jag såg trollhåret sakta gå mot frukostbordet. Vet ni hur en tvååring med dystert sänkta axlar ser ut? Det vet jag.)

Sen en hetsig cykeltur till skolan. Lämna ett barn som cyklat så snabbt som han kunde, och bara kom fyra minuter för sent! Pussa honom hejdå. Säga att jag älskar honom och är stolt över honom. Det sista jag hörde var när han gick in i klassrummet och någon sa ”Åh, vad snygg du är idag!”, och så hans stolta svar. Ett självklart ”tack!”. 

Det där sista lättade helt klart upp lite, men ändå. Det är så himla jobbigt att ha en bråkmorgon i bagaget när man sen ska sitta vid sitt skrivbord och försöka använda huvudet. Det där huvudet som är mer upptaget med tankar på trollhår, dumma mamma-skrik, korta små armar som kramar min hals och inte vill att jag ska gå.

Annonser