Igår hade jag tänkt försöka få mina barn att fira mig lite på mors dag. Jag jobbade ju hela dagen, dessutom 23 mil hemifrån, så något fysiskt firande var inte aktuellt. Nån minut i telefon däremot. Det skulle ju kunna gå fint.

I alla fall i teorin. Med några andra ungar än mina…

Det var mest vrål och skrik när vi hördes av igår. Inte skrik som i ”vi saknar dig mamma”, utan mer ”hen tog min leksak så nu slår jag ihjäl henom!”.

När jag, efter en fyra timmar lång tågresa äntligen kom hem var monsterna från igår utbytta mot en lite hyllningskör – till min ära! Barnen kunde inte få nog av gos och kramar. Inte jag heller!

Vilken tur att jag både har världens sämsta minne och är världens minst långsinta person! (De där två går hand i hand…) Mina små göllungar!

Annonser