Det borde nästan vara olagligt att må som jag gjorde igår.

Att huvudet på riktigt hittar på att det inte finns någonting – verkligen ingenting över huvud taget – som gör livet värt att leva.

Någonstans därinne vet jag (tack och lov!) att det jag känner just då inte är på riktigt. Men ändå är det ju det. Min verklighet just där och då är det mest riktiga som finns för mig. Alltså är dessa vidriga känslor på riktigt.

Idag känner jag mig som jag igen.

Barbatönt har varit borta större delen av dagen och jag har hängt med kidsen utan några härdsmältor. Jag lyckades till och med gå iväg och ställa i ordning mitt loppisbord + gå och handla efteråt. Allting utan att gråta, skrika, vråla, springa iväg eller smälla i dörrar.

På måndag ska jag ringa …eh, ja vart man nu kan ringa.

Annonser