Jag har dragit mig undan från familjen en stund. Mitt huvud dunkar och gör ont, och jag behövde få en stunds ro från alla ljud som huliganerna ger ifrån sig. (Som om det skulle funka att gå in i sovrummet för att slippa. Snarare skulle jag behöva flytta till en annan världsdel!)

Utanför hör jag mina barn, som håller på att ”städa”. (Dvs. släpa saker mellan olika rum.) Plötsligt skriker Stella till och det låter som att hon har ont.

– Dumma Helmer! skriker hon upprört.

– Men Helmer försökte bara hjälpa dig med den tunga, säger pappan diplomatiskt.

– Nej. Jag ville bara få bort henne! säger den ärlige storebrodern.

På ett sätt är det ju lite roligt. Samtidigt så talande, för hur jobbigt det är ibland. Dessa eviga jävla konflikter. Denna totala oförmåga att samsas. Den totala bristen på hänsyn till den som är mindre, eller långsammare. Det totala ointresset av att vara i sitt rum. Besattheten av att släpa ut allting i vardagsrummet. Eller hallen. Eller köket. Bara inte det egna rummet.

Herregud så trött jag är på ljud, bråk och skräp leksaker!

Annonser