Idag är jag hemma och vabbar med Stella, som ju är hemma från föris pga. misstänkt magsjuka. (Knappt att jag vågar skriva det, men det verkar faktiskt bara ha varit en engångskräka.)

På något märkligt och magiskt sätt har det här barnet blivit så stort att hon helt plötsligt går att prata med! Ja ja, oftast är det väl så att hon berättar vad hon inte vill, men det händer även att hon informerar om att hon gärna vill ha (eller göra) något.

Som att sova i vagnen efter att hon ätit lunch. (Äta lunch = äta tre skedar soppa som hon kommenterar ”jättegott soppa”, hälla några skedar rakt i haklappen, noggrant torka haklappen ren, slicka i sig smöret från en skiva knäckebröd och sedan säga ”tack maten, jättegott”!) Det regnade visserligen väldigt mycket, men jag tänkte att det kunde vara skönt med en långpromenad ändå.

Alltså. Nej. Det var kallt, hiskeligt regn. Hur jag än gick kom regnet rakt framifrån. Skorna läckte in och efter bara några hundra meter kände jag hur ett skavsår började byggas upp.

Ganska exakt en sekund efter att barnet somnat vände jag hemåt med raska steg.

Annonser