En längre tid har jag varit rätt missnöjd med min tandläkare. Hon är visserligen väldigt rolig, trevlig och dessutom försiktig när hon rotar runt i min mun. (Jag hade en riktigt hemsk tandläkare när jag var barn, så även om jag inte är rädd tycker jag att det är obehagligt att gå till käftis.)

För några månader sedan tog jag äntligen mod till mig och bytte. Märkligt det där, att det ska sitta så himla långt inne att byta när jag är missnöjd med något. Samma med frisörer. Har jag väl blivit stammis vill jag gärna fortsätta vara det.

När jag nu gjorde det här bytet var jag väl inte riktigt så modig som jag försöker få det att framstå som… Nämligen så skyllde jag på den kassa tandläkarens konstiga schema, istället för att säga som det var: Att jag är missnöjd med de lagningar hon gjort. Att de ofta(st) har trillat ut efter oacceptabelt kort tid. Att det inte verkar ha varit ordentligt rengjort, utan blir ny karies under lagningarna!

Den nya tandläkaren är inte alls lika lättsam, men däremot känns det som om jobbet blir väldigt mycket mer ordentligt gjort. Igår skulle en visdomstand slipas till lite, eftersom det var ett hack i den. Så visade det sig att det var ett rejält hack och att det hela måste åtgärdas med mer än bara slipning. Då nämnde jag att jag helst av allt bara ville dra ut eländet, men att det väl inte var möjligt. (För det sa alltid den gamla tandläkaren, hon jag bytte från. Att man inte drar ut visdomständer nu för tiden, om de inte ger stora problem.)

Han blev märkbart förvånad. Visst går det bra att dra ut problemtänder, särskilt om de sitter allra längst in och är svårskötta! Precis tvärtemot vad den gamla tandläkaren har sagt.

Dock var jag minst sagt velig. Laga, dra ut, laga dra ut. Besöket avslutades med att han gav en ganska tydlig hint om vad han tyckte var bästa beslutet…

– Nu går du hem och funderar på saken och kommer fram till att dra ut tanden. Sen gör vi som du vill!

Annonser