1. Höjder. Jag hatar att inse det, men jag har blivit höjdrädd ”på äldre dar”. (Känns ju lite sjukt att säga så när man är 33.) Höll på att skita på mig fullständigt när jag åkte pariserhjulet på Liseberg häromåret. Helmer, då 4 år, tyckte att det var härligt med utsikten. Precis som jag när jag var yngre.

Helmer är cool och avslappnad i pariserhjulet. Fotografen (=jag) håller på att svimma.

Helmer är cool och avslappnad i pariserhjulet. Fotografen (=jag) håller på att svimma.

2. Att någon av mina nära och kära, eller jag själv, ska . Kanske särskilt min mamma, som börjar bli äldre och lite skruttig. Om det har dröjt för länge sen hon gjorde ett drag i wordfeud knyter sig alltid min mage lite.

3. Trafiken, när Helmer är ute och cyklar. Det är inte så mycket att jag inte litar på honom, som att jag inte litar på resten av mänskligheten.

Snyggaste hjälmen i stan!

Snyggaste hjälmen i stan!

4. Fåglar. Inte när de går omkring och pickar på marken, men när de flaxar. Jag hatar verkligen de där flaxande, oberäkneliga rörelserna! Särskilt äckliga är duvor. Mest okej är tamfåglar, typ undulater.

5. Att bli helt ensam. Att alla jag känner ska börja hata mig och säga upp kontakten med mig. Jag har jobbat inom äldrevården några år och sett hur tärande ensamhet kan vara om den inte är frivillig.

6. Isiga gator. Ok, rädd är kanske inte helt rätt ord. Men alltså, jag avskyr verkligen det där satans halkiga, fula, äckliga som ligger på marken större delen av året. Man måste gå långsamt, man halkar, slår sig, gör sig illa, hamnar på akuten, måste ligga i gipsvagga… Ja, ungefär så. Kort sagt: jag hatar vintern!

Fult är det också. Skitfult.

Fult är det också. Skitfult.

Annonser