I sommarstugan finns det ingen diskmaskin. Inte ens varmvatten i köket, faktiskt. Istället får man koka upp diskvattnet i vattenkokare. Det är med andra ord inte jättesmidigt att diska, vilket lätt leder till att det samlas enorma högar med disk, eftersom man gärna skjuter på det där rätt trista jobbet.

Oftast när jag diskar brukar jag lyssna på Sommar i P1. (Podsändningar i ajfånen är hur smidigt som helst!)

Nästan varje gång slutar det med att jag fulgråter och snorar så mycket att jag måste ta en paus för att snyta mig och skölja av ansiktet med lite kallt vatten. Det är väldigt vanligt att sommarpratarna berättar om något ledsamt de varit med om, och jag påverkas starkt av de flesta.

Igår var det Helena af Sandeberg som fick mina tårkanaler att svämma över. Först när hon berättade om när hennes mamma dog, och Helena inte hann hem till Sverige. Sedan när hon berättade om en scen i en film, där karaktären hon spelade satt vid sin döende mammas sjukhussäng.

Gränsen mellan vad karaktären sa, och vad Helena ville ha sagt till sin egen mamma, suddades ut. Och jag lyssnade och tänkte på allt jag hade velat säga till pappa. Allt som aldrig blev avslutat och som aldrig kommer kunna bli det.

Det är nu drygt tre år sedan pappa dog, men jag tror faktiskt aldrig riktigt att jag komma komma över det.

Visst, det är inget öppet sår längre. Men det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på min pappa.

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle sakna honom så mycket som jag gör. Vi var inte särskilt nära. Vår relation ganska infekterad. Kanske är det just därför som det gör så ont. Döden innebär ju aldrig mer – för oss finns det ingen chans att reparera, ta igen eller komma ifatt.

Så jag gråter när jag lyssnar på Sommar i P1.

Annonser