Stella mådde, som jag har ältat om tusen gånger förut, inte alls särskilt bra när hon föddes. Hon plockades ut med katastrofsnitt, och när hon kom ut var hon alldeles blå, kall och tyst. Apgar: 1-5-9. Den första ynka apgarpoängen fick hon eftersom hjärtat trots allt slog.

Just när vi var inne i sjukhuskarusellen fattade jag aldrig riktigt hur fantastiskt det var att hon faktiskt klarade sig. Jag märkte på personalen som vi träffade att de hade hört talas om oss. Hur fantastiskt det var att allt gått så bra. Vissa verkade smått religiösa, andra trodde på ödet, ytterligare andra talade om fantastisk slump. Själv förstod jag faktiskt inte riktigt vad de menade. Visst, hon hade ju lite svårt att andas, men blev stadigt friskare hela tiden, så jag tyckte nog att de överdrev.

Älskade, lilla, fina.

Såhär såg hon ut första gången jag såg henne. (Den fula mössan är landstingets, för att hålla C-PAPen på plats. Så skriver jag alltid på den här bilden, så att ingen ska tro att jag eller Barbatönt har kass och könsstereotyp möss-smak…)

 

En dag senare

En dag senare är andningsmasken borta – ja, till och med syrgasen! Sonden är kvar, eftersom amningen inte är etablerad ännu.

Jag fattade inte att personalen förstod så mycket mer än vad jag gjorde. En mamma som kommit in med svaga oregelbundna värkar, mest för att kontrollera fosterläget. Ett avvikande CTG. Läkare som beslutat om snitt, trots att det ännu finns marginaler. Ett barn som kom ut i sista sekunden, visade det sig. Sista sekunden. Inte minuten.

Så småningom föll ju polletten ner. Så sjuk hon var. Så orimligt sjuk. Och så bra allting gick. Det levande, sprattlande, marsipanfärgade barnet med rosor på kind. Sjukdom och hemskheter låg långt bakom, trots att det bara gått någon månad.

Men så kom ett kuvert från försäkringsbolaget. Ett brev, där de berättade att om man är så där skruttig som nyfödd får man inte försäkras hur som helst. En olycksfallsförsäkring, visst. Men ingen barnförsäkring. Inte förrän barnet blivit 18 månader. Jag kan inte beskriva min känsla då på något bättre sätt än att jag var kränkt! Inte så att jag ville titta sorgset i aftonbladetfotografens kamera och tala ut, men ändå. Hur kunde de ha mage att insinuera att inte var helt ok? Jag förstår såklart att deras orsaker är strikt ekonomiska, men det känns så otroligt cyniskt. Istället för att se till hur hon mått efteråt ser de bara till hennes första minuter i livet.

Då kändes 18 månader som en evighet. Så fort hon har fått någon liten snuva har jag varit rädd att det skulle bli något värre. Något som kunde äventyra en framtida försäkring.

Men nu har det äntligen gått den där tiden. Vi har varit på 18-månaderskoll. BVC tyckte – såklart! – att hon var en alldeles perfekt liten ettåetthalvtåring. Stella går, springer, skuttar, dansar, babblar, bubblar, skrattar, skriker och gråter precis som hon förväntas göra. (Jag tror faktiskt att hon hann med att visa alla de där skillsen på kontrollen. Tack till storebror för skrattet, tack vaccinationssprutan för gråten och tack till mig själv som inte ville amma under läkarbesöket för skriket!) Nu ska jag skicka iväg papprena till försäkringsbolaget, och om ansökan inte går igenom den här gången kommer jag verkligen inte fatta varför.

IMG_4163

Vid sommarstugan

Annonser