Den där känslan när man har klättrat uppför ett högt berg, och så när man är uppe tittar man ner och häpnar över hur långt man faktiskt har tagit sig. Den känslan får jag när jag bläddrar i min kalender och ser vad jag hittills har åstadkommit sedan jag återgick till mina studier för ganska exakt två månader sedan. Då hade jag varit hemma och varit föräldraledig lite drygt ett år och hade så smått börjat tvivla på att jag någonsin skulle återgå till något annat än att vara hemma och fiffelura.

Men på något vänster har jag faktiskt betat av uppgift efter uppgift. Lämnat in små uppsatser och labb-raporter, gjort grupparbeten och vågat koppla in min mikrofon för att faktiskt prata i storgruppsdiskussionerna, istället för att bara skriva mina kommentarer.

En kurs är till och med betygssatt och klar. Det går inte riktigt att beskriva hur jäkla glad och stolt jag är över mig själv, som äntligen är klar med den här kursen! Första gången jag läste den var 2008, när Helmer låg i magen och jag mest bodde i min gravidbubbla och inte orkade skriva den sista tentan. Sen började jag om med Stella i magen, men orkade inte hela vägen då heller. Men nu. Nu!

Jag är klar!

Och om några veckor är jag klar med ännu en kurs! Jag som var övertygad om att jag skulle hoppa av utbildningen och …ja, vad skulle jag egentligen göra istället? Nu ser jag faktiskt min framtid dels på universitetet, dels jobbande i någon skola i framtiden.

Annonser