Jag har, som många andra, en välutvecklad strategi  för att hantera motgångar: jag undviker dem så gott det går. Och om det inte går försöker jag låta bli att låtsas om dem.

Det här är såklart en alldeles ypperligt usel strategi, som flertalet gånger genom åren har lett till gråt, stress, ångest och självförbrående.

Efter att Stella hade kommit, och jag äntligen blev fri från utbildningen ett tag, började jag fundera. Mycket och noggrant funderade jag och blev ganska fylld av skräck när jagkom fram till att jag nog inte alls skulle slutföra min utbildning. Att alla år var helt förgäves. Att jag slösat bort mitt liv.

Ingenting  – verkligen ingenting – med utbildningen kändes roligt, eller rätt längre. (Nej, man kan inte kräva att allt ska vara roligt hela tiden. Men man kan ju önska att blotta tanken på ens framtida sysselsättning inte ska ge en magont och hjärtklappning.) Jag ville bara skjuta mig själv i huvudet när jag tänkte tanken att jobba som lärare i framtiden. Nå, det var ju lite drastiskt, men nästan så illa var det faktiskt.

Dock har jag sakta men säkert börjat komma tillbaka till den där känslan. Att det nog ändå är lärare jag vill – och ska – bli. Jag vet att jag kommer passa alldeles ypperligt i klassrummet, när jag väl har kommit dit. Jag har förmågan att vara pedagogisk, att skapa intresse, få eleverna att ha roligt. Jag vet ju att det finns där i mig. Problemet är att allting med hela utbildningen har varit alldeles för negativt laddat, alldeles för länge. Tänk om jag hade vågat hoppa av ett tag, då den där våren för tre år sedan! Om jag bara hade klivit av den allt snabbare snurrande karusellen. Tagit ett steg åt sidan och sagt: Nu gör jag något annat ett tag. Tills jag har energi igen.

Det är lätt att vara efterklok. Nu sitter jag här. Tre år efter att stressen och ångesten klev in i mitt liv på allvar. Känner mig faktiskt starkare än på länge. Har vågat skapa ett dokument i Word, där jag har börjat skriva på några punkter om vad jag behöver göra för att komma tillbaka på banan igen. Jag har inte vågat gå så långt som att kontakta studievägledaren än. Och verkligen inga kursansvariga! Det vore att hamna i verkligeheten alldeles för mycket… Men jag har påbörjat mitt lilla dokument. Och så länge jag får gömma mig bakom föräldraledigheten, så att det inte känns som att det är på riktigt, tror jag att jag faktiskt kommer kunna komma någon vart den här terminen. Åh, vad mitt självförtroende skulle behöva det!

Annonser