Hej Belbas!

Ja, det kanske verkar konstigt det där namnet, men det är så vi kallar dig numera. Det var Helmer som började, och plötsligt har vi andra också börjat säga det. Antagligen kommer det från att Helmer har hört mig kalla dig Stella-Bella Bing-Bång. Stellis, Stellan och Stellistell är andra smeknamn som du får höra emellanåt.

Nio månader är du nu. Börjar alltmer bli ett litet barn än en bebis.

Om jag säger får mamma en puss? lutar du dig fram mot mig med vidöppen mun och ser offantligt glad ut. Du vinkar och klappar i händerna när man frågar om du kan det. Ibland går klappandet lite överstyr och du börjar istället banka intensivt i bordet. Överlag så gillar du att banka, med eller utan saker i händerna. Helmers tamburin och marackas är riktigt roliga att skramla loss med! Min gamla blockflöjt låter också härligt, även om du inte fattat det där med att blåsa i den, utan glatt slår den i golvet…

Du reser dig mot allt som går att resa sig mot. Även mot sådant som är mindre bra att hålla sig i, som den uppfällbara torkställning som allt som oftast står uppställd i hallen utanför Helmers rum. (Hittills har den faktiskt inte vält över dig, vilket mer beror på tur än skicklighet.) Apropå det, Helmers rum alltså, så är det dit du brukar styra kosan så fort du får tillfälle. Fort som attan kryper du iväg från vardagsrummet, genom hallarna, förbi kontoret och in till Helmer. När han inte är hemma ser du lite smått förvirrad och besviken ut. Han är din idol och bästa kompis!

Helmer försöker lära dig att leka affär. (Du är dock mest intresserad av klosslådan.)

Häromveckan började du plötsligt sova riktigt uruselt. Du brukar visserligen alltid vakna för amning en eller två gånger varje natt, men då somnar du nästan alltid om med tutten i munnen. De där kassa nätterna vaknade du klockan tre och var sedan uppe och härjade mellan klockan 3 och 5. (Om någon undrar hur en bebis gör när hen härjar kan jag meddela att det exempelvis är rätt typiskt att bebben står upp i sängen och rycker i sänggaveln, som är nån slags smideskonstruktion. Gärna kan bebben också vingla till, slå huvudet i nyss nämnda sänggavel och gråta hjärtskärande. Och så fort gråten har gått över börja rycka i gaveln igen…) Så ville du inte äta heller. Ingen mat var god. Inte ens pasta med skinka, som brukar vara en favorit. Där lade jag ihop två och två, och kom fram till att det nog var dags att känna lite i munnen på dig. Jovisst! En vass liten kant kändes där i nederkäken! Idag kom nästa våg av gnällighet och matvägran. Och – den andra tanden.

Ibland är det svårt att hålla sig vaken genom en hel måltid…

Nästan allting är gott att äta numera. Till frukost gillar du gröt. Så lite amning. Kanske en banan. Någon burk med mat till lunch. Och så lite mera amning. Frukt eller kex eller smoothie (eller varför inte lite tutte?) till mellanmål. Till kvällsmat vanlig mat igen. Som efterätt gärna mammas mjölkbar. Så en flaska välling och förhoppningsvis gonatt! Och under den goda natten har du som sagt ingenting emot att bli ammad någon eller några gånger. Det är rätt mycket amning fortfarande, men det är ingenting som stör mig. Häromveckan var jag och Helmer på en heldagsutflykt, och då klarade sig både du och mina bröst utan amning från 6:30 på morgonen till 22:30 på kvällen!

Jag och Helmer var i Göteborg och tittade bl.a på en svärdfisk som fick mat. Du var hemma med pappa och åt lax. 2012-11-02

Du tar inte så mycket plats här på jorden. Vi var på BVC häromdagen och kunde skriva in vikt: 8660 g och längd: 68 cm. BVC-Karin försökte locka dig att leka på en sprillans ny pusselmatta, men du tyckte att det var mer spännande med en lektax från BRIO. En sån där som man ska dra efter sig. Du fastnade dock för den lilla träkulan på hundens svans: den var helsmaskig!

Helmer på hundpromenad, juni 2009.

Jag gillar Karin. Många pratar om BVC-sköterskor som tjatar om amning, viktkurvor, hudproblem och vad det nu kan vara. Jag minns att vi med Helmer fick höra att ”barn i den här åldern behöver inte äta på natten”. Nu berättar jag att du äter på natten eftersom det funkar bra för oss, och så är det inte mycket mer med det. Inga snorkiga kommentarer, utan snarare stöttning i att vi föräldrar faktiskt är kompetenta nog att ta hand om vårt barn. Dessutom har jag fått bekräftelse på att du faktiskt är tidigare än många andra barn med att flänga runt – att du är väldigt motorisk – och att det kan vara rätt jobbigt emellanåt. Att livet med en bebis som sitter stilla och leker är annorlunda mot det med en bebis som klättrar uppför resväskor i hallen, klättrar på stolar, äter tidningar, lyfter på toalettlocket (och klämmer fingrarna) eller sliter ut böcker ur bokhyllan och försöker äta upp dem. Bara att få höra någon säga det är så skönt. Det blir ett litet okej till att jag får vara oändligt stolt och samtidigt oändligt trött emellanåt.

Klätterapan in action; står på tå på storebrors stol, sisådär 15 cm ovanför golvet.

Åh, min finaste lilla tant, min allra lillaste kärlek, min korv! Du tar inte så mycket plats på jorden, men i mitt hjärta har du sannerligen ett stort rum! I vår lilla familj är du fullständigt självklar; jag kan inte minnas hur livet var innan du kom till oss. Jag är så himla glad att just du kom för att bo här hos mig!

Annonser