Apan har precis fått sitt tredje barn, och har delat med sig både på instagram, twitter och sin blogg under förlossningens gång. Den första bilden kom ut på nätet nästan samtidigt som lilla Freddie lämnade sin mammas mage.

Apans första kort på sin färska bebis!

Som jag fattar det så har en och annan grinolle tyckt till om detta. (Exempelvis är det en kommentator inne hos bloggkommentatorerna som ”baxnar över det gränslösa i sociala medier”, och detta enligt egen utsago varje dag.)

Min reaktion är inte att jag ”baxnar”. Jag förfasas inte heller över någon gränslöshet när jag ser bilden på det pinfärska barnet. Istället blir jag gråtig och väldigt avundsjuk.

Min senaste förlossning hade jag en idé att den skulle bli lite som Annas. Jag var så himla glad att jag kom in på rum sju, eftersom det är det som ligger närmast det enorma badkaret. I veckor hade jag sett framför mig hur jag skulle ligga i det där jättebadkaret och hantera värkarna med jämnmod. Jag skulle dricka nyponsoppa och äta limpmackor. Min sambo skulle vara ett lika starkt stöd som förra gången, och tillsammans skulle vi gråta när bebisen mötte dagens ljus.

Nu blev det ju inte riktigt så.

Eftersom bebisen hade legat i säte av och till (hej jättemycket fostervatten!) åkte jag in för att göra en koll av fosterläget nästan med en gång när värkarna hade startat. Min sambo var inte med, eftersom jag ”bara skulle göra en koll”. Den kollen visade a) att bebisen visserligen låg med huvudet nedåt men b) att den inte mådde tiptop. Så jag ringde min sambo och sa åt honom att det var dags att lämna blivande storebror till barnvakterna. Bara minuter efter att vi hade lagt på luren gick bebisens hjärtljud ner. Fram tills dess hade de varit lite svajiga, men inte oroväckande.

Plötsligt var allting som i ett avsnitt av Cityakuten. Man sprang med min säng genom långa sjukhuskorridorer och jag såg taket rusa förbi ovanför mig. Nästan hela tiden skrek jag min sambos namn. Jag var rädd. Fullständigt livrädd. Det sista jag minns av mitt yngsta barns förlossning är hur det pirrar och svider i armen när narkosmedlet sprutas in i mig. Först då slutade jag vara rädd.

Det blev inga limpmackor. Inget badkarsbad. Inget flåsande. Ingen ”ring of fire”. Inga krystningar ackompanjerade av dova skrik. Ingen bebis som skrek när hon kom ut.

Ingen bild på instagram när hon var två minuter gammal.

Istället blev det ett katastrofsnitt. Några timmar på uppvaket innan jag för första gången fick träffa min dotter.

Den allra första bilden jag tog på min bebis. (Fem timmar och 45 minuter efter att hon kom ut.)

Jag är vansinnigt avundsjuk på Apan, som verkar ha haft en så himla fin och harmonisk förlossning. Tänk att ha det så avslappnat och mysigt att man orkar blogga mitt i all smärta! Bilderna som Anna har lagt upp är urfina och en skön motpol till skräckberättelser som mina. Om hemskheter, smärta och ibland ren skräck tycker jag att man får höra alltför mycket. Men att en förlossning faktiskt kan handla om att dricka nyponsoppa i badkaret, och att man kan ha sinnesnärvaro nog att ta kort under tiden, det har åtminstone jag sett alldeles för lite av.

Annonser