Eftersom jag har levt ett tillbakadraget pensionärsliv de senaste tusen fem åren vet jag faktiskt inte om jag ens kan komma ihåg tio konserter som jag har varit på. Senaste konserten var Foo Fighters förra sommaren. Jag var relativt nygravid och hade äntligen fått medicin så att jag faktiskt klarade av att stå nästan hela tiden. Innan medicinen mådde jag sjukt illa hela tiden, utan att någonsin kräkas. Det var så härligt att äntligen må lite bra, att lyssna på musik som är så hög att rumpan skakar av basen, och vara vuxen ett tag. Ja, och så är ju David Grohl sjukt snygg också. (Ja, jag är en fjortis!)

Min första konsert var Guns n’ Roses, när jag var 13. Egentligen tyckte jag kanske inte att musiken var så jättebra – förutom balladerna då, jag är som sagt en fjortis. Däremot tyckte jag att jag var sjukt cool som var på hårdrockskonsert. Jag hade på mig svarta jeans, vilket jag själv tyckte var väldigt fränt. Ångrar väldigt mycket att jag inte har sparat t-shirten därifrån.

1995 (när jag var 15) hade jag börjat utveckla någon slags musiksmak. Mitt favoritband var r.e.m. och de skulle spela i Sverige någon gång i april. Det fick jag reda på så sent att jag aldrig fick tag på någon biljett. Men så fick trummisen, Bill Berry, en hjärnblödning och konserten ställdes in. Han återhämtade sig väldigt snabbt, och när bandet kom till Stockholm i augusti var jag där. Jag minns vad jag åt innan (curryburgare från clock, fick gul fläck på tröjan), jag minns att min bror ifrågasatte mitt köp av hutlöst dyr (280 kr) konsertt-shirt, jag minns att vakterna tog min medhavda dricka. Men jag minns faktiskt inte konserten. Ändå kvalar den in på bästa konsert-listan, eftersom det var första gången som jag såg något som jag verkligen ville se.

Några år senare vann en kompis biljetter till en vip-spelning med r.e.m. och bjöd med mig, eftersom jag var den hon kände som gillade dem mest. Det var fullständigt magiskt. En liten, intim (allting är relativt, men typ 200 pers) spelning i Grand Hotels vinterträdgård. Vi var många i publiken som grät den kvällen.

Grät gjorde jag också när jag såg r.e.m. i Globen, vintern 2005. Livet sög så jävla mycket just då. Jag hatade mitt jobb. Jag kände mig ensam. Och ful. Och så hörde jag plötsligt världens bästa intro. Låten som jag inte trodde att de skulle spela, eftersom den lyst med sin frånvaro tidigare under turnén. Jag grät och lyssnade på världens bästa intro och gjorde en skitlarvig pekfingerdans till några söta pianoplink och var fullständigt lycklig en liten stund.

Många minns säkert Hole-konserten på Hultsfred 1999. När Courtney Love slet av sig kläderna på överkroppen och hetsade tjejer i publiken att komma upp på scenen och göra detsamma. När publiktrycket blev galet. När en tjej klämdes till döds. Jag minns den konserten. Nästan längst fram stod jag. Hypnotiserad av Courtneys utstrålning. Berusad av vitt vin på silvertetra (festivalstandard!) och hånglande med nån människa från Trollhättan. Vi knuffades hit och dit av folket runtomkring, men ramlade aldrig. Och mindre än hundra meter från min berusade lycka var det någon som knuffades till marken och dog. Känns så kluvet; att det är ett fint minne för mig och bara hemskt för så många andra.

Första gången jag såg Moneybrother live. Jag hade väl hört namnet. Visste inte riktigt hur det lät, men följde med en kompis som ville ha sällskap. Någon minut in på konserten hade vi kommit iväg från varandra. Jag for iväg som en gummiboll och var fullständigt bergtagen resten av konserten. Hoppade, skuttade, dansade. Jag har varit på en liten hög med Moneybrotherspelningar sedan dess, och varje gång blivit sjukt imponerad över energin man smittas av.

En söndag i april 2010 dog min pappa. Han hade varit sjuk länge, men jag blev ändå fullständigt överkörd av sorg när han dog. Några dagar senare – på torsdagen kanske? – ringde en kompis och berättade att han köpt konsertbiljetter till sin fru för att överraska och muntra upp henne. Nu undrade han om kanske jag också behövde muntras upp lite. Jag tackade ja, även om jag inte direkt hade koll på artisten: Emil Jensen. Jag såg hur Sofia, som satt bredvid mig, liksom stelnade till när Emil berättade att den här kvällen skulle handla om döden. Det hade kunnat vara hemskt, men det var så himla fint. Han pratade om sin syster, som förlorat kampen mot cancer. Och när han sjöng ”Syster” rann tårarna nedför mina kinder, för orden han sjöng handlade om mig.

Det där var inte tio, men det var de jag minns mest och bäst.

Annonser