Om jag någon gång säger att jag är trött kommenteras det oftast med att det väl inte är så konstigt, eftersom jag har en bebis hemma.

Nu råkar det vara så att det inte är bebisen som orsakar tröttman, utan mina egna j*a sömnsvårigheter. Om jag fick välja att ge bort någonting hos mig själv som jag skarpt ogillar kunde man ju tro att alla kliande eksem låg högst på listan över saker jag vill slippa. Eller den andra hudsjukdomen som jag fick reda på för bara några veckor sedan. Varför inte övervikten? Eller kanske min usla syn?

Nej, allt det här är sådant som jag gärna skulle slippa, men som jag på ett eller annat sätt ser som en del av mig och därför kan leva med.

Men dessa sömnproblem, som jag hatar dem!

Jag kan inte komma ihåg någon period i mitt liv när jag haft lätt att somna. Även när jag var liten låg jag och läste (och innan jag kunde det lyssnade jag på kassettband) i timmar innan sömnen kom. Så fort någon slags stress dyker upp i mitt liv börjar jag få svårt att somna. Ibland på ett ganska medvetet plan, sådär så att jag ligger och grubblar på ekonomi, tentor eller vad det nu kan vara. Ibland ligger jag bara vaken, utan att ha en massa katastroftankar. Är liksom bara vaken.

Att säga att bebisen inte påverkar det dåliga sovandet är såklart inte helt sant. Natten till idag är ett typiskt exempel på det.

Ända sedan jag hämtade stora barnet på dagis igår var dagen ett enda stort bråk. Fyraåringen tyckte att allt jag föreslog var fel och dumt och skulle aldrig göra det. (Så låter det mest hela tiden hemma hos oss numera. ”Vi hinner inte pussla nu, maten är precis klar.” ”Då tänker jag aldrig pussla!”) När han till slut kommit i säng satt jag håglöst framför datorn ett tag, men orkade bara inte, utan gick och lade mig redan strax efter 22, vilket är väldigt tidigt i min värld.

Eftersom hela jag var så skriande trött tog det för en gångs skull inte mycket mer än tre sekunder innan jag sov. Två timmar senare vaknade jag av att det lät uhu uhu från spjälsängen. Jo, hon sover där numera eftersom hon ramlat ur storsängen när vi samsover. Hur som helst så fiskade jag upp henne och ammade i sisådär en kvart, tills hon sov sött igen. En timme senare var jag fortfarande vaken. Och två timmar. Och tre timmar. Klockan var kvart över tolv när Stella somnade om, och kvart över tre sista gången jag tittade på klockan. Runt fyra ville hon äta igen, men då somnade jag om strax efter att hon var tillbaka i sin säng. Klockan sju dundrade storebror in i sovrummet och då vaknade såklart lillgrisen i spjälsängen också…

Då gjorde jag som jag brukar vid den tiden: stapplade iväg till Helmers rum, där Barbatönt sover med storbarnet som kräver nattligt sällskap, och lämnade över Stella. Därefter stapplade jag tillbaka till min säng och snarkade vidare i några timmar till. Är mycket glad att Barbatönt roddar storbarnets frukost och dagislämning. Skulle troligtvis dö annars.