Sex månader! Ett halvår! Kan det verkligen ha gått så lång tid sen du kom ut? Har vår familj inte alltid bestått av fyra personer?

Det låter ju så litet, så barnsligt, med en sexmånaders bebis. Men du känns ju inte så himla liten (men onekligen ganska barnslig) längre. Från att ha gått upp i krypställning till att börja dra dig framåt med enbart armkraft har du plötsligt börjat krypa! Kanske är det jag som är småsenil, men jag kan inte komma ihåg att Helmer var lika förtjust i att stoppa saker i munnen som du är. (Det kan ju iofs ha att göra med att han var första barnet, och att det således inte fanns så himla mycket papper och pryttlar på golvet som det gör nu.) För några veckor sedan kunde du förflytta dig någon halvmeter i taget. Nu är det flera meter som du hasar iväg. Det märks att du inte är något krypproffs än, men det går ändå alldeles för snabbt. Så fort du får syn på något spännande – ett papper, eller ännu hellre en sladd! – tar du dig fram till det och stoppar det i munnen. När jag tar det ifrån dig gråter du bittra tårar, som oftast inte slutar rulla förrän du fått kramas en stund och gärna tagit dig en slurk bröstmjölk också.

Har hittat (och smakat på!) ett paket med skrivarpapper…

Det här med mat går sakta framåt. Du gillar verkligen att sitta med vid matbordet och fippla med något eget. Kanske en haricot verts? Eller en broccolibukett? En bit mozarella? Eller kanske några ärtor, som är vansinnigt svåra att få tag på när man ännu inte har något pincettgrepp! När jag började skriva det här (ibland tar det väldigt lång tid att få ihop ett blogginlägg!) hade du ännu inte ätit gröt, men igår gjorde du det för första gången. Åååh, vad gott det var! Du grät när skeden till slut togs ifrån dig! Tutte är fortfarande det allra godaste och mysigaste som finns, men du har svårare och svårare att somna vid bröstet. Förut somnade du i princip varje gång du hade käkat, men numera äter du oftast upp och vill sen iväg och leka.

Studerar en bit broccoli

Några tydliga vanor/rutiner har du ännu inte, men det beror nog mest på att hela familjen saknar det såhär på sommaren. Du håller oftast igång rätt länge på kvällarna. Somnar kanske till mellan 22-23 någon gång, och vaknar igen någon timme senare och vill ha mat. På sistone har du även fått för dig att vakna till både vid två och en gång till klockan fyra. Det är jag inte helt förtjust i. Särskilt inte om du inte får sova tills du vaknar vid åtta, utan väcks av storebror som brukar vakna strax före sju. Egentligen sover du allra bäst bredvid mig i dubbelsängen (pappa sover inne hos brorsan, om du undrar) men eftersom du är så väldigt rörlig har du trillat ur den, så numera sover du i din spjälis istället. När du väl har somnat sover du gott däri, men tyvärr vaknar du ofta precis när jag lyfter över dig.

Sover inte i vagnen heller… Det finns ju så mycket spännande att titta på överallt!

Även om jag inte lägger dig på mage är det oftast så du sover numera. Du vänder dig om i sömnen och man hittar dig med rumpan rakt upp i vädret! Tack vare det håller äntligen din skalliga fläck i bakhuvudet på att försvinna. Det såg inte riktigt klokt ut där ett tag, med fjun ovanpå huvudet, så en kal fläck mitt på bakhuvudet och så avslutades det hela med mörkt lite halvlångt hår, så att alltsammans såg ut som en sorglig hockeyfrilla.

[Här skulle det kunna finnas ett kort på ”frisyren”, men jag tror att vi hoppar över det va?]

Du är inte särskilt stor. På sexmånaderskontrollen visade det sig att du var nästan exakt lika lång och tung som Helmer var när han var fyra månader! Huvudsaken är dock att man följer sin egen kurva, och det gör du alldeles perfekt! Kläderna är fortfarande storlek 62/68, så jag behöver nog inte vara så orolig att den fina vinteroverallen som jag köpt på rea kommer vara för liten. (Molos regnbågsmönstrade ska du sporta i vinter.)

Så här såg storebror ut vintern 10/11.

I lördags hade vi namngivningkalas för dig. Vi var i bygdegården ute vid sommarstugan och allting blev väldigt fint och lyckat. (Nåja, med tanke på att jag inte kan spela gitarr hade det nog låtit bättre om jag hade låtit bli att kompa mig själv, men tack vare att Helmer vrålade TYYYST! mitt i låten blev ju allting mer roligt än pinsamt!) Efter ceremonin fikade vi som dårar och pappa hade en guidad tur till stugan för de som ville komma dit och titta. Det är så fint ute vid stugan nu, ska du veta! Pappa har byggt en altan alldeles själv (och jag är så sjukt stolt över honom!) och i söndags köpte vi möbler till den. Det är häftigt att tänka på att den här altanen, och de där möblerna, som är alldeles nya för oss kommer vara självklarheter i ditt liv.

Under ceremonin berättade jag lite om hur du fick ditt namn. Att det egentligen inte fanns någon anledning alls, förutom att vi bläddrade i en almanacka och plötsligt fastnade för ett namn i augusti. Stella. Först kändes det lite nja, men växte och kändes bara finare och finare. Så mjukt och vackert. Vår bebis i magen kändes mer och mer som en liten Stella. (Eller som pojknamnet som också fanns bestämt.) Jag grät lite när jag berättade om tiden på sjukhuset. När jag hade vaknat efter narkosen och inte hade en aning om vem du var. Det enda jag visste var att du hade varit svårt medtagen när du kom ut, men att du levde. Jag visste att du levde! Och så kom pappa till mig. Han var märkligt klädd, i svarta byxor och en fladdrande vit sjukhusskjorta. Just då var han det vackraste jag någonsin hade sett. Jag frågade vad det blev, och han svarade: Det blev en Stella!

Idag har du ditt livs första namnsdag. Du är sex månader gammal och har stulit mitt hjärta. Det är en glädje och ynnest att få vara med och följa dig i din utveckling. Jag är så glad att det var just du som låg i min mage och väntade för att komma ut till oss! Grattis min älskade lilla tant, både på namnsdagen och på halvårsdagen i efterskott!

Annonser