Åh, den här boken. Vad vore jag utan den? Ger kanske inte så konkreta råd, men precis som KP kunde bekräfta att man var normal kan den här boken bekräfta att monstret därhemma (och monstret man själv förvandlas till med jämna mellanrum) är precis som det ska!

Jag har inte orkat skriva så mycket om det. Ni vet, om man pratar om ett problem så finns det ”på riktigt”. Men å andra sidan kan det ju faktiskt vara så att trollen spricker om man tar ut dem i solen? Hur som helst så har vi haft det rätt jobbigt här hemma på sistone. Senaste månaden plus några veckor, ungefär. Det stora barnet, som har varit så himla harmoniskt och mysigt att umgås med har plötsligt fått horn. Vad vi än föreslår – äta glass, åka till stugan, läsa bok, se på film, duscha, leka med lego – så får man ett surt aldrig i livet!, eller helt enkelt det vill jag inte! med betoning på varje stavelse till svar.

Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att vi har uppåt tjugo-tretti konflikter om dagen. Minst! Att vara lugn, pedagogisk och kärleksfull är i längden omöjligt. Det blir vrål och bråk mest hela tiden. Och tårar. Jag är en sådan som gråter när jag blir arg, och gråter än mer efteråt, så många tårar har fällts de senaste veckorna.

Igår bara grät och grät jag. Så vansinnigt trött på det eviga bråkandet. Var är mitt barn?! Mitt roliga, charmiga, underbara barn, som jag älskar ända till rymden och hem igen! Hur jag än letade i mitt hjärta kunde jag inte hitta någon som helst kärlek. Det låter hemskt – och tro mig, det var det också! – men ett tag där på kvällen efter en riktigt, riktigt vidrig dag så tappade jag bort kärleken till mitt eget barn.

Ända in i märgen kände jag mig trött och ledsen, och visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till.

Satt och pratade med Barbatönt om hur vi upplever det. Hur trötta och ledsna vi är. Hur hemskt det är att känna så här.

Så kom jag ihåg den där boken. Den som vi bläddrade i förra året, när ett utvecklingssprång hos familjens (då) yngsta medlem fick tillvaron att gunga. Jag kom ihåg hur vi läste i boken. Läste högt ur den. Nickade instämmande. Skrattade och grät åt små berättelser från föräldrar som hade det precis som vi.

Så igår tog jag fram den igen. Bläddrade fram till sidorna om fyraåringen, där jag bland annat kan läsa

En 4-åring kan samarbeta, men är ofta allt annat än samarbetsvillig! 4-åringen kan vara gnällig och vägra och tycka att allt är fel. Inga kläder duger, inte den leken, inte den vägen hem, inte nu, inte sedan, inte den sången och så vidare. Och de vet precis hur det ska vara. De tror sig om allt och ska ständigt ha sin vilja igenom, trots att de ofta inte ens vet vad de vill.

Det är verkligen precis som det var med KP! Man går och oroar sig för något, och plötsligt en dag skriver de om mitt problem i tidningen. Och beskriver det som om de hade läst mina tankar. Så är den här boken. Och även den inte kan erbjuda några quick fixes, så får man veta att allt är normaaaalt. Det är som det ska. Bara den vetskapen gör att allting känns lite bättre idag.

Annonser