Häromdagen kom jag att tänka på en lite larvig sak som hände under Stellas förlossning, innan allting blev kaos och jag katastrofsnittades.

Till middag den kvällen åt vi mat med fullständigt obscena mängder vitlök. (Det blir ofta så när jag kommer igång.) Med andra ord var min andedräkt ganska …skarp, kan vi säga. På grund av det tyckte jag att det var jättepinsamt att profylaxandas och försökte liksom hålla tillbaka med flåsandet, trots att det hjälpte väldigt bra.

Jag minns att undersköterskan skrattade åt mig, som först bad om min väska (läs: var smått hysterisk för att jag inte fick väskan fort nog) för att leta rätt på tuggummi och bara en kort stund senare bad om hjälp att spotta ut det. Det visade sig nämligen vara väldigt knepigt att tugga tuggummi och suga i sig lustgas samtidigt!

Lite av lösningen ligger väl i och för sig i den där sista meningen  – jag började ta lustgas och slutade bry mig om hur jag luktade. Ja, och sen gick det ju som det gick och en stinkande mun var inte längre något att bry sig om.

Annonser