Fick precis veta att min mentor från gymnasiet har dött.

Min klass var en av de första (den allra första?) klass hon var mentor åt. Hon bjöd hem oss alla och jag spillde te på hennes vita matta.

Hon hade gått i samma klass som min storebror. När de var på klassresa till Athen blev de fulla och hon klippte hans hår på en balkong.

Lika gammal som min bror alltså. Nio år äldre än jag. Och nu finns hon inte mer.

Något år efter att jag gått ut hälsade jag på en kompis som tog studenten på min gamla skola. Då gick K med kryckor och jag undrade varför. MS.

Jag tror att det var tre somrar senare som jag såg henne på stan. Hon satt i rullstol då. Vi snackade lite, men hon hade svårt att få fram orden. Jag berättade hur tacksam jag var (är!) över att hon såg hur dåligt jag mådde den där vårterminen 1999. Att hon är en del av varför jag sökte till lärarutbildningen. Jag vill också se. Kanske göra skillnad. Som K gjorde för mig.

Och nu är hon alltså borta. Det är så outsägligt hemskt och sorgligt.

Folk är rädda för cancer, när neurologiska sjukdomar kan vara minst lika jävliga.

Vila i frid, K.

Annonser