Jag har visserligen redan berättat om hur det kan vara att resa med barn, men nu har jag även testat hur det är att ge sig ut på vift med bara ena ungen. (Den minsta.) Jag och min lillastyvsyster, som trots allt bara bor en och en halv timme bort, insåg att vi inte hade setts sen hon gifte sig. Det var visst hösten 2010. Med andra ord var det hög tid att ses!

När jag skulle boka biljetterna till den lilla trippen hade jag hur mycket beslutsångest som helst. När man ska åka mellan Karlstad och Örebro finns det nämligen inget alternativ som känns klockrent

alt 1) Om man åker tåg – som är det färdmedel, förutom bil med Barbatönt bakom ratten, som jag uteslutande har använt med barn – kan man inte åka sträckan direkt, utan måste byta i Hallsberg. Byta tåg = ta sig av ett tåg och dessutom komma på ett annat. Det som jag tycker är värst med att resa med barn är inte själva resorna. Det där med underhållning, sittplatser, mat och blöjbyten (eller numera toabesök för treåetthalvtåringens del) ordnar sig alltid. Men att komma av och på tågen finner jag väldigt stressande och jobbigt.

Dessutom brukar man ofta ha antingen fyra minuter eller fyra timmar på sig att byta. Ingetdera känns särskilt attraktivt.

alt 2) Om man åker buss mellan Örebro och Karlstad behöver man inte byta en endaste liten gång. Men. Var 17 ska man göra av barnet?! När vi åker vanlig stadsbuss ligger Stella i sin vagn helt enkelt. Men det skulle ju inte funka på Swebus. Dels för att det inte finns några barnvagnsplatser, dels för att jag av någon märklig anledning tycker att det känns väldigt mycket osäkrare på Swebus än när jag exempelvis åker från stan och hem. (Helt ologiskt, jag vet! Även med stadsbussen åker vi en del på motorvägen.)

Nu slutade det med att vår resa blev en kombination av 1 och 2.

Till Örebro åkte vi tåg. De senaste tågresorna jag har gjort har det varit jättefullt vid bagageplatserna, men nu var det nästan helt tomt. Ja: nästan. Det som stod där var såklart ett barnvagnschassi som tog upp helt galet med plats. (Tror att det var en Brio Happy. Ungefär 90 % av vagnen verkade bestå av däck…) Hade det funnits bättre plats hade jag bara kunnat ställa dit min vagn, men nu blev jag tvungen att fälla ihop den. För att kunna göra det var jag tvungen att göra av Stella någonstans, så henne satte jag helt fräckt i famnen på en medpassagerare. (Usch, hade lite ångest över det sedan! Inte så mycket för Essets skull, som för kvinnan som överrumplades med en bebis. Tänk om hon var ofrivilligt barnlös och tyckte att det var jättejobbigt?)

Större delen av tågresan satt Stella i min famn. Ammade gjorde jag i restaurangvagnen (jodå, ibland finns det fortfarande sådana!) samtidigt som jag själv fikade. En liten sväng satt hon också i babyskyddet, som vi hade med för att klara hemresan. När vi skulle av tåget fick jag hjälp både av tågvärden (som tog emot vagnen) och en medpassagerare (som lyfte av babyskyddet). Tåget vi bytte till hade lågt insteg och gick bra att komma ombord på utan hjälp. Vi hade ingen sittplatsbiljett, men vi reste när det var lågtrafik, så det var bara att välja och vraka bland platserna.

20120510-113816.jpg

I vagnens liggdel kan man sova gott. Om man har tur hamnar man på ett tåg med tre säten i bredd, och då får man plats på samma rad som mamma!

Hem till Karlstad igen tog vi faktiskt Swebus. Annars hade vi fått spendera en och en halv timme på Hallsberg station, och det kändes inte överdrivet lockande med tanke på att det är så lång tid hela resan med buss tar…

Jag var verkligen skitnervös inför bussresan. Tänk om babyskyddet inte får plats! Tänk om jag inte klarar av att sätta fast det! Tänk om batteriet i ajfånen tar slut, så att jag inte kan visa biljetterna! Sistnämnda nojan visade sig vara mest relevant. Jag hann visa biljetterna utan problem, samt skicka ett sms till Barbatönt att vi var på hemväg. Dessutom hann jag ta ett kort, som jag blev lite missnöjd med och tänkte ta om, men då dog telefonen.

20120510-113909.jpg

Jag hann ta en bild, där Stella sitter i babyskyddet på bussen innan mobilen stängde av sig. Här sitter hon och berättar för sin fot om allt som har hänt under dagen.

Att sätta fast babyskyddet var visserligen inte helt problemfritt, eftersom bältet visade sig vara för kort för att nå runt om. Dock satt skyddet rätt tight mot stolen framför, och så satte vi fast den del som man kan sätta fast med bara ett midjebälte. Inte optimalt kanske, men det kändes klart bättre än att exempelvis sitta med henne i knät.

Annonser