Hej Stella, det är mamma som skriver månadsbrev igen.

Jag har hittills hunnit skriva när du blev en månad och två månader. Äldre än så är du ju faktiskt inte. Tänk att du redan är tre månader! Det är så himla klyschigt, och jag tror att jag har skrivit det i de båda andra månadsbreven: Att det är konstigt att du har varit här så kort tid som bara tre månader. Samtidigt som det är konstigt att du – en så självklar del i vår lilla familj – bara har funnits med oss i ynka tre månader.

Jag längtar efter att du ska bli såpass stadig att du kan sitta med resten av familjen i Helmers gamla ikea-stol vid måltiderna. Visserligen kommer du inte få något annat än bröstmjölk (och kanske eventuellt en liten skvätt ersättning om det kniper) på ett bra tag än, men det känns så konstigt att du sitter i din babysitter nere på golvet och inte uppe vid bordet med oss. Du är ju faktiskt en del av familjen!

Under bordet

Under bordet

Det där med mat ja. Du gillar verkligen att käka tutte. Det känns som att du har ätit mer (och oftare!) sista två veckorna. Jag som hade börjat bli bortskämd med att få sova hela nätterna kan nu få gå upp både en och två och tre gånger. Det där med gå upp är förresten en sanning med modifikation. Du sover fortfarande rätt ofta i den stora dubbelsängen, på pappas sida. (Och pappa sover oftast inne hos storebror, som är för yvig i sina sovrörelser för att få samsova med en bebis.) Emellanåt slaggar du i din spjälsäng också. Det är inte så noga det där med var man sover, så länge man gör det! På dagarna äter du ibland en gång i timmen och ibland kan det gå tre-fyra timmar mellan måltiderna. Det enda man kan vara säker på är att man aldrig kan vara säker på när du ska bli hungrig härnäst!

Bästa sättet att äta är för övrigt liggande på sida i sängen, så att vi ligger mage mot mage, med en rejäl grabbnäve av mammas tutte i knytnäven. Tur för dig att det finns mycket skinn att grabba tag i!

Aj!

Aj!

Sen sist jag skrev har du hunnit ha tågresepremiär! Jag vet inte om du var så himla imponerad egentligen. Större delen av resan låg du i vagnens liggdel och sov. På alla de många (tre och en halv) timmarna käkade du inte en enda gång, så du var rejält hungrig när vi kom fram till mormor i Limpan. Hon fyllde år och hade såklart passat på att bjuda in sina tantpolare för att beundra dig. Mormor tyckte att du hade blivit jättestor sedan sist ni sågs, och hon var imponerad över hur mycket mer med du är nu. Pigg och vaken och observerar vad som händer runtomkring dig!

Bild på syskonen, tagen av barnvakten.
2012-04-18

Dagen efter mormors födelsedag skulle hon vara med och spela i en pjäs, som mamma gärna ville titta på, så då fick du ha barnvakt för första gången. Det var mammas bästa kompis Nina – eller Farfar som mamma av någon konstig anledning kallar henne! – som fick förtroendet. Klart att det gick skitbra! Du skrek visserligen lite, men då fick du lite ersättning och blev nöjd och belåten igen. Förutom att du några dagar tidigare fick smaka ersättning, bara för att se om din mage klarade det, var det första gången som du käkade något annat än bröstmjölk. Det ligger inga duktighetsidéer eller så bakom det. Det är liksom bara så att amningen funkar så bra att det känns onödigt att ge dig något annat.

När du låg i magen fick jag en känsla av att du är en ganska lugn person(lighet). Helmer levde runt som en tok, medans du visserligen rörde dig en hel del, men inte alls lika intensivt. Det känns lite som att du fortsätter likadant nu när du är på utsidan. Du är visserligen i rörelse mest hela tiden, men du är inte särskilt intensiv. Ditt humör är ganska jämnt, och när du skriker verkar det oftare vara för att du är ledsen eller har ont, än för att du är arg och missnöjd. Du ler väldigt ofta, men har fortfarande inte skrattat med ljud. Några glada häftiga inandningar; såna där som låter som förstadiet till skratt, har du bjudit oss på, men inte på sånt där härligt bebiskluckande.

Glad regnbågsunge!

Glad regnbågsunge!

Det där med att du skriker. Du har ju knappt gjort det förut, men har av och till haft riktiga skrikfestivaler på sistone. Det är troligtvis inte i närheten av vad folk med kolikbebisar får utstå, men jag tycker ändå att det är jättejobbigt! Jag funderar på om du helt enkelt är känslig mot något som jag har ätit. När helgen är över ska jag nog ta tag i det där med att låta bli att vräka i mig lök/vitlök/choklad. Kanske.

Har somnat på mage

Sover sött

Du börjar uppskatta att ligga på mage alltmer. I dag tyckte du att det var jättespännande att ligga och kolla på när jag dammsög. Det är också kul att titta i en liten golvspegel, men det verkar som att storebror har norpat den, för den är för tillfället spårlöst försvunnen. Redan på din tvåmånadersdag passade du på att vända dig från mage till rygg, men sedan dess har du varit lite avvaktande med att göra det igen. Någon gång i veckan gör du en liten snurr, men oftast hittar man dig som man lämnat dig. Ligger du på rygg gungar du fram och tillbaka, men den där himla armen är i vägen för att du ska kunna vända dig!

Det är både spännande och lite läskigt att se hur fort du blir större. Med Helmer kunde jag inte se framstegen komma snabbt nog, men nu skulle jag nästan vilja sakta ner tiden. Den där lilla klumpen som vi tog hem från BB håller ju på att bli är redan en liten människa! Du känner igen din familj och det är ingen tvekan om att Helmer är favoriten. Du är fortfarande inte särskilt stor, men har så smått börjat använda storlek 62.

Det är snart ett år sedan jag tog det där testet som visade att du låg i min mage. Idag är det tre månader sedan du kom ut till mig. Tre månader sedan som jag fick veta att det var just du. Att Stella hade kommit till vår familj för att stanna.

Allt kommer inte alltid att vara så fint och enkelt mellan oss som det är nu. Så jag skriver här. För att minnas. För att du ska få minnas. Även om det inte alltid är fint och enkelt är du alltid min älskade lilla tant. Grattis på tremånadersdagen Stella! Jag älskar dig.

/ mamma

Annonser