Först: Fifan vad det kliar i ögonen! Och det här nysandet är inte riktigt normalt det heller. Ska det verkligen sticka i ögat? Hm, jag känner mig svullen runt munnen också.

Sen – efter att jag försökt komma fram i vårdcentralens djungellika telefonsytem* i nästan tjugo minuter: Nä, men känner jag mig så sjuk egentligen? Alltså, ett rinnande öga är väl inte så farligt? De här röda blemmorna som plötsligt har dykt upp går nog att sminka över. Om jag baddar med lite kallvatten känns det nog bättre.

Ännu lite senare, när jag pratar med sur läkare som pratar skittyst samtidigt som bebisen vrålar och treåetthalvtåringen undrar vem jag pratar med: Fan, fan, fan! Varför kan jag inte bara gå till apoteket och köpa receptfritt? Just det, för att jag har frikort och alltså får gratis mediciner om läkare skriver ut dem.

Ytterligare senare, när jag kollar in mina sidor på apoteket.se: Eeh, varför skrev han ut astmamedicin också? Jag var visst inte den enda som hade svårt att höra något!

Nu: Ah! Vad härligt det är att kunna andas! Och ögonen är inte ett dugg torra, trots att klockan snart är midnatt. (Här kan man inflika ett litet ”men vad 17, är jag uppe så här sent idag igen!”.) Och de där blåsorna runt munnen bara försvann! Hurra för medicin!

* Det är ingen telefonkö. Och det är ingen ”knappa in ditt nummer så ringer vi tillbaka klockan XX:XX. Nej. Det är telefontid till ”den egna läkaren” (som jag verkligen inte har valt själv!) två futtiga gånger i veckan. En timme på måndagar. En timme på onsdagar. 8:15-9:15. Perfekt tajmat med frukost, amning, påklädning, blöjbyte, tandborstning och dagislämning!

Annonser